I dag har "Breaking dawn part 1" premiär. Till alla Robert Pattinson-suktande fjortisvampyrers stora glädje sänkte Kammarrätten i går åldersgränsen för denna film från 15 år till 11 år. Kammarrätten gick alltså mot Svenska medierådets beslut om en 15-årsgräns.

Efter att den statliga förhandscensuren äntligen försvann helt vid årsskiftet har det legat på medierådets bord att stänga biodörren för de barn och ungdomar som anses ta skada av särskilt förråande våld. Detta fungerar narturligtvis inte. Det är inte fjortisvampyrerna som överklagar besluten om åldersgränserna till kammarrätten (de drar in vampyrtänderna och laddar ner skiten i stället). Det är såklart filmbolagen som överklagar. Och precis som i fallet "Sagan om ringen" så räcker det tydligen med påtryckningar från branschens sida för att ändra medierådets beslut. Och filmbolagen överklagar självklart inte på grund av att de tycker att medierådet gjort en felaktig bedömning utan enbart av ekonomiska intressen.

Varför kan man då ens överklaga ett beslut som tagits av Sveriges främsta filmexperter med motiveringen: vi kommer ju att förlora pengar eftersom 99 procent av Twilight-fansen är under 15 år? Jag tycker i stället frågan är: varför har vi åldersgränser över huvud taget när systemet är så godtyckligt som det är? Den bristfälliga forskningen kring videovåld, faktumet att ungdomar kommer att ladda ner filmerna ändå och att experternas åldersgränser byts ut mot biointäkter är väl faktorer som vi måste förhålla oss till?

Jag tror att Gunnel Arrbäck, som i många år kämpade för att lägga ner Statens biografbyrå där hon själv jobbade, skulle hålla med mig om att åldersgränserna på biofilm spelat ut sin rätt. Låt åldersgränserna fungera som rekomendationer, inte som förbud.