Jag är på sätt och vis uppvuxen med zombies. De har fostrat och närt mig sedan mitten av åttiotalet, då Romero levde i symbios med Gula Tidningen och videovåldet nått sin peak. Fulci och hans "Zombie Flesh eaters". Det var tider det. Jag bar t-shirts med tryck som fick mina veka, anemiska lågstadiekamrater att kissa på sig, "He will eat you alive!!!" Zombiegenren var den bästa av genres och en av få som vägrade beblanda sig med övriga kategorier. En zombiefilm var alltså lika med pur skräck, inget annat. Glöm action eller sporadisk, förlösande humor. Man skulle bli rädd och det blev man.

Sedan kom "The Return of the Living Dead" och förstörde allt med sin tonårsanpassade gore-komik och zombies som pratade, eller mumlade. "Braiiins", brölade de. "Braiiins!!!" Och zombiegenren gick under, kapsejsade. Det otäcka, stygga förvandlades till något otroligt, lustigt. Jag slutade titta. Fram tills för några år sedan då Danny Boyle återuppväckte genren med sin "28 dagar senare". Och även om de levande döda rörde sig som påtända ex-idrottare och mediet nu var digitalt, med tappade frames och allt vad det nu innebar, så gick i alla fall jag igång på denna brutala saga. Jag kände återigen suget, suget efter zombies och världen var inte sen att haka på.

På senare tid har vi serverats en mängd filmer på samma tema och mycket har varit bra, "REC" och "Dawn of the Dead" förslagsvis, men mycket har också varit dåligt. Remaken av Romeros "Day of the Dead" var ju till exempel inte mycket att hänga i granen. Så när jag sätter mig ner för att se Ruben Fleischers "Zombieland" är det alltså med blandade känslor. Ännu en zombiekomedi. Kan det här vara slutet på en era och början på en ny? Lyckligtvis är svaret nej!

"Zombieland" är inte bara bra, utan också ett ypperligt exempel på hur man kan blanda humor med skräck och komma undan med det. Inte sedan "Titta vi spökar" har jag blivit så underhållen. Öppningsscenen i slow-motion, där Metallicas "For Whom the Bell Tolls" ljuder i bakgrunden samtidigt som zombies tar över världen, kan vara årets bästa. Bill Murrays insats som sig själv är tveklöst 00-talets cameo och "Zombieland" som film en blivande klassiker.