Berättelsen tar sin början 1957. I Yves gamla hemland Algeriet rasar Befrielsekriget och 21-åringen känner ångest inför att ha lämnat sin familj. Själv befinner han sig i Paris och har precis gjort sin första haute couture-kollektion för modehuset Dior.

Filmskaparna tacklar dessa diametralt motsatta situationer med vidhäftande känslotillstånd blixtsnabbt, en orolig blick och en ångestfylld orosbekännelse vid matbordet och i nästa klipp svischar Karl Lagerfeld förbi på en klubb och Yves nojsar kärleksfullt med en mannekäng.

Det ska visa sig vara symptomatiskt för denna film där bara små glimtar av ett djup kan anas.

På ett mycket ytligt och översiktligt sätt tolkas sammanbrotten, drog- och alkoholmissbruket, diagnosen som manodepressiv, vistelsen på mentalsjukhus och prestationsångesten. Hans drivkraft som designer, tänkbara inspirationskällor, skapandeprocessen berörs inte alls. Vi får egentligen inte lära känna Yves, varken som modeskapare eller människa.

Vad vi däremot får är en parad av hans otroligt vackra kreationer i åtskilliga njutningsfulla catwalk-scener. Den som är modeintresserad torde få sitt lystmäte. Och visst är det lite kittlande med alla kända namn som passerar revy och uttalanden som: "Sätt för Guds skull inte Elizabeth Arden och Helena Rubenstein bredvid varandra, de avskyr varandra!"

Till filmens behållning hör också det finstämda porträttet av Yves stora kärlek och affärspartner Pierre Bergé. Han hade den självpåtagna och otacksamma uppgiften att skydda Yves från sig själv - till omgivningens stora förtret.

Men vem var Yves, denna blyge och tungsinte stjärndesigner som gjorde ett sådant bestående avtryck i modevärlden? Svaret på den frågan förblir obesvarad.