Genom en förväxling av rumsnycklar på hotellet där Wimbledonspelarna ska bo träffas Peter (Paul Bettany) och Lizzie (Kirsten Dunst). Mellan matcherna inleder de vad som var menat som en kort romans, men som utvecklas till äkta kärlek. Lizzies pappa och manager, vresigt spelad av Sam O¥Neill, är inte road av denna romans, som han anser stör dotterns koncentration och kan förstöra hennes chanser i turneringen. Han ber bryskt Peter att lämna Lizzie i fred, men då Peter och Lizzie blivit riktigt kära, är detta inte så lätt.

Efter en uselt spelad match som hon storförlorar, inser så småningom Lizzie själv att kärleken till Peter förstör hennes koncentration inför matcherna, och hon försöker att glömma honom.

Att lägga en romantisk komedi i riktig Wimbledonmiljö känns som ett relativt nytt grepp, det är också första gången den anrika turneringen har tillåtit ett filmteam under finalerna (sommaren 2003). Detta räddar dock inte filmen från att bli en bland många andra filmer i "romkom-facket".

Kärlekshistorien är inklämd bland en hel massa tennis och det är många snygga flygfoton från den världsberömda turneringen. Men får inte lära känna huvudpersonerna på djupet. Paul ser man förutom på tennisbanan mest då han bränner omkring i sin lilla sportbil eller hälsar på hos sina välbärgade föräldrar. Lizzie porträtteras som en stenhård tennisbrud med bara en sak för ögonen; nämligen att vinna och bli bäst.

Visst är det charmiga skådespelare i både huvud- och biroller; John Favreau som Colts stressade manager och Sam O¥Neill som Lizzies hårdhjärtade pappa piggar upp en smula. Även Peters familj är mycket originella och roliga. Kirsten Dunst och Paul Bettany gör sitt bästa som det förälskade tennisparet, och lyckas hyfsat. Sammantaget blir det dock lite väl mycket tennis och för lite känslor. Trots goda skådespelarinsatser är detta en romantisk bagatell som man både kan ha och mista.