Den senaste tiden har det kommit ett antal filmer som handlar om vitas situation i afrikanska länder, "Mugabe and the White African" och "White Poverty in South Africa" för att nämna två. Denis film, där en vit ägare av kaffeplantage vägrar lämna sina "vita ägor" när svarta rebeller i ledning av The Boxer (Isaach de Bankolé) startar ett uppror för att ta tillbaka det som borde vara deras, är till skillnad från Denis debut "Chocolat" (som utspelas i Kamerun) en oerhört våldsam film. Denis som vanligtvis (men inte alltid) brukar vara väldigt återhållsam vad gäller våld - i "Beau Travail" uttrycker Denis Lavant sin ilska genom att dansa, i "Nenette et Boni" är det en pizzadeg som åker på rådäng - låter blodet flöda, dock inte spruta, i "White Material".

Att använda Huppert som symbol för neokolonialismen är effektivt eftersom hon delvis är skrämmande kylig men också väldigt älskvärd. Det är sällan Huppert tar på sig en roll som är lätt att förstå sig på, hon lyckas alltid klämma in lite tvetydlighet, oavsett om det är Denis eller någon simplare regissör hon arbetar med. Denis passar även på att leka lite med Huppert som symbol. Det finns en bild i filmen som är kusligt lik Renoirs målning "A Woman of Algier" som föreställer Renoirs fru iklädd kläder från Algeriet (ännu en fransk koloni). Det vi ser i "White Material" är alltså någon slags omvänd exotisering, vilket inte hör till vanligheterna. Är det inte Tokyo som har svårt att anpassa sig till Scarlett Johansson i Sofia Coppolas film?

Tillsammans med "Chocolat" bildar "White Material" en grym double-bill som varje person bör se. Kolonialismen är inte ett hett ämne hos skolverket trots att det blir mer aktuellt dag för dag i denna globaliserade värld. Denis växer mer och mer i mina ögon för varje ny film jag ser av henne. Hennes halvskakiga kamera fångar Huppert långt bättre än både Chabrol och Godard har gjort, men "White Material" är mycket mer än en grym karaktärsstudie. Det är en film som till skillnad från den redan nämnda "White Poverty in South Africa" både vågar visa och tala, vilket ju är filmens huvudsakliga uppgift. Och Denis är en av få filmskapare som verkar förstå det.