Kan det existera ren vänskap mellan könen? Det är i alla fall vad den hjärtesårade Wallace (Daniel Radcliffe) lovar Chantry (Zoe Kazan) efter deras första utekväll tillsammans. En väldigt lyckad sådan. Men Chantry har pojkvän.

Så de börjar umgås och när Chantrys pojkvän får ett jobb utomlands så kan man tro att fältet ligger fritt. För vad Chantry inte vet är att Wallace i hemlighet är intresserad av henne, och problem utvecklas på grund av detta. Chantry å sin sida är fast besluten att vara trogen sin tråkiga pojkvän och varken ser eller förstår Wallace, eller sina egna, känslor.

Wallace däremot våndas, och försöker ta råd av sin gamla rumskompis från collage, Allan, spelad av Adam Driver. Ni vet han den där som spelar Hannahs pojkvän i "Girls" (HBO). Han är ungefär likadan här och utgör en cynisk och omaka partner in crime till Radcliffs Wallace. Men det är väl lite så där i filmer ibland. Huvudpersonernas vänner som ska fungera som något slags komiskt inslag och man undrar hur de två någonsin hittade varandra. Eller fortsätter umgås. Nåväl.

Råden han får är till ingen nytta och istället så fortsätter han tugga på som den trygga och alltid närvarande kompisen.

Det här en puttrig romantisk komedi som gärna skulle kunna få förvåna mer. När jag gick ifrån salongen så funderade jag på varför den ens har blivit till. Det är inte så att den är urdålig. Men den känns inte speciell på något sätt. En feel good-film som funkar. Det som jag gillar bäst med den är att den inte är Hollywood-glättig. Platsen är Toronto och filmer är mer lågmäld. Mindre. Ingen är supersnygg utan charmen är det viktigaste. Mer jordnära på det viset. Men likväl så behöver den vara mindre klyschig och mer originell för att vara något att komma ihåg.

Men är det så att det här är den enda filmen som går och det inte finns något annat att göra ... se den. Du kommer knappast bli upprörd eller förändrad. Den är liksom okej på det viset.