Doug (Gandolfini) har tröttnat på den instängda och monotona tillvaron i hemmet, med en pedantisk fru (Melissa Leo) som inte tagit ett steg ut ur huset efter att deras dotter dött i en trafikolycka. Krisen kommer efter att Doug hittar sin gravsten som frugan skaffat i förtid. Hon kallar det "bra planering".

Under en arbetsresa till New Orleans träffar han av misstag en ung prostituerad (Kristen Stewart) som han bestämmer sig för att rädda. Historien är en kaskad av klyschor. Frun är en stereotyp perfektionist som har stängt inne sina känslor, men som tur är är både Gandolfinis och Kristen Stewarts karaktärer bättre skrivna. Då filmen koncentrerar sig på deras relation kan man utan större svårigheter svälja kaskaden.

Det är inte konstigt att Gandolfini skiner i huvudrollen, han är trots allt en skicklig skådespelare. Och Jake Scott ger honom ständigt små saker som han ska pyssla med, cigaretter eller nycklar som inte är lika bra anpassade till Gandolfinis stora och tjocka händer som cigarrerna har rökte i "Sopranos". Det verkar dock inte som att detta fyller någon större mening, filmen handlar inte om att Doug inte passar in i samhället. Han passar in, precis som han gör i Scotts bilder, det är bara det att han inte mår bra. Tur då att han träffar en hora som kan lära honom om livet, men det är självfallet inte så att bara en av dem har något att lära.

Mot slutet verkar det som om det lagade paret äntligen fått sitt substitut för den döda dottern, trots att hon flyttar från New Orleans till Las Vegas, vilket inte låter som att det skulle passa det amerikanska villalivet särskilt bra.