En natt på en bar, berättar en gammal vän till regissören Ari om en återkommande mardröm. De drar slutsatsen att det finns ett samband mellan drömmen och ett uppdrag de båda utförde för den israeliska armén i början av åttiotalet. Ari förvånas över att han inte längre kan komma ihåg något från den perioden av sitt liv. Förbryllad över detta börja Ari resa runt om i världen för att träffa och intervjua gamla vänner och kamrater. Ju djupare han gräver i mysteriet, ju mer börjar hans minne komma tillbaka i surrealistiska bilder.

Filmen är rakt i genom animerad, men använder sig av dokumentärfilmens bildspråk (ofta i form av så kallade "talking heads") som narrativ katalysator. Resultatet blir sömlösa hopp mellan nutid och dåtid. Där man vanligtvis brukar illustrera med arkivbilder eller fotograferade dokument, sveps man istället iväg till minnesscenerier som är föremål för ständig omkonstruktion, beroende på vem av Aris gamla armékompisar som hjälper honom att minnas.

"Waltz with Bashir" är en stark skildring av krigets absurda faktiskhet, samtidigt som den erbjuder insiktsfulla kommentarer över det mänskliga minnets förgänglighet; hur vi hela tiden skriver om vår egen historia. Att formen till stor del är lånad från dokumentärfilmen försätter åskådaren på vandring i gränslandet mellan utsaga och verklighet. Animationerna skapar en kontinuitet som lyckas ta oss närmre konflikten än de tv-bilder som dagligen toppar våra nyhetssändningar.

Att göra animerad dokumentärfilm om ett så brännhett ämne borde ganska lätt kunna avfärdas som spekulativt. Men det är just lekandet med den konventionella dokumentären som är den stora behållningen i "Waltz with Bashir". Det är regissörens uppriktiga försök att gå till botten med sina upplevelser av en overklig tid, berättat med en stor dos originalitet. En av årets absolut mest intressanta filmer.