Hur orkar han? Det är det första som slår mig när kameran tar mig in i Max Wejstorps värld. Klassrummen och korridorerna på Hallonbergsskolan i Sundbyberg. Ljudnivån är inte av denna världen och eleverna rör ständigt på sig, vare sig det är biologi- eller danslektion. Max är på väg att bryta ihop. Han kan inte få ordning på eleverna och han sover bara ett par timmar per natt. Flera av hans kollegor är redan sjukskrivna på obestämd tid.

Räddaren i nöden blir Max gamle magister från skoltiden i Lund - Folke Silvén. Han är 74 år gammal, men arbetar fortfarande som lärare på Tunaskolan. I hans klassrum är det knäpptyst när han talar, och eleverna står upp och hälsar när han kommer in. Han borde vara rätt man för att få ordning på Max klass. Sagt och gjort - Folke från Lund beger sig till Hallonbergsskolan.

Den här dokumentären följer både lärare och ungdomar nära och ger intressanta inblickar i personernas liv, även utanför skolan. Vi får se den ambitiösa Max, som tar sitt jobb på stort allvar. Han har ett engagemang för eleverna som inte upphör vid skoldagens slut. Nej, då söker han upp dem i deras hem och erbjuder att hjälpa till med läxläsning, eller ringer runt till föräldrar för att försöka intressera dem för sina barns skolgång. Något som inte alltid är det lättaste. Vi får också se elever som lever under ständigt hot - de kan komma att utvisas från Sverige, och inte ens få chansen att gå färdigt sista terminen av nian.

För inte alltför många år sedan var läraren en person som eleverna hade respekt för, och i många fall även såg upp till. I dag verkar detta vara som bortblåst. J-vla kärring eller gubbe är istället vad de får höra. Hur en yrkeskår har fått en alltmer ohållbar arbetssituation visas på ett mycket direkt sätt i Vikarien. Det här är en dokumentär helt utan speakerröst eller några intervjufrågor - och det fungerar alldeles utmärkt. Filmen är både en ögonöppnare - "Va!? Kan det verkligen vara så här?" - såväl som en feel good-rulle. Hur det går ihop? Gå och se Vikarien!