Om föräldrar som inte vill vara föräldrar och barn som inte bett om att få bli födda. Så skulle man kort kunna sammanfatta Lynne Ramsays senaste film "Vi måste prata om Kevin". Vill man vidareutveckla så skulle man även kunna beskriva filmen som en frustrerande relationsstudie där saker och ting konsekvent raseras och ingenting byggs upp. Allt blir till skit. Efter pressvisningen uppdaterar jag kort på Facebook: "Jag har just sett den bästa skräckfilmen på länge." Så kan man också bedöma filmen: som en modern skräckfilm. Omen för nutiden.

Tilda Swinton övertygar i rollen som Eva Khatchadourian. Gift med den ofta frånvarande Franklin, John C. Reilly, och dagligen lämnad ensam att fostra sonen Kevin. Ingenting går enligt planen. Kevin skriker hela tiden. Sömn, mat och andra rutiner uteblir. Kevin växer men verkar inte kunna relatera till sin omvärld på ett, för sin ålder, "normalt" sätt. Han vägrar säga mamma, hatar att leka och sätter sig alltid på tvären. Eva bryts ner, förändras. En blek avbild av sitt tidigare jag. Kevin domderar och förstör. Men värst av allt, han verkar hata sin mamma innerligt. Eller är det egentligen tvärtom? Det är svårt att säga och det är häruti några av filmens mest intressanta frågeställningar ligger. När uppstår egentligen ett problem och hur kan man stoppa det innan det är för sent? Vad händer om det helt enkelt aldrig ens funnits något problem, om saker och ting bara är. Kan en människa vara ond från födseln?

Jag har inte läst Lionel Shrivers förlaga så jag vet inte om filmen är bättre än boken men om man ser till hur Ramsay hanterade Alan Warners "Morvern Callar" så tvivlar jag på att någon blir besviken. Ramsay har sin egen stil, det är fragmentariskt och drömskt. Råhet blandas med surrealism och även om ämnet i sig är mörkt så bearbetar hon det på ungefär samma sätt som Todd Solondz i Happiness: avvaktande, kyligt och med en bitter humor. När väl slutet avtäcks adderas även empati och bottenlös skuld till det känsloregister man kommer att bära med sig dagar efteråt.