Gösta byter in husvagnen mot en husbil och drar med sig frugan för att åka på sonens bröllop i norra Sverige. Med sig har han även bästa vännens aska som han ska sprida i en lappländsk sjö, och allt verkar vara frid och fröjd. Men på vägen får de sällskap av barnbarnet Magda, hennes råtta och pojkvän, och med den hord av enerverande överdrivna semestersvenskar som ska komma i deras väg på färden kan (o)lustigheterna ta sin början och resan bli allt annat än skön.

En uppföljare av det här slaget kunde nog ha klarat sig bättre för 15 år sen. Nu känns det som om manusförfattaren/regissören Kjell-Åke Andersson fick en idé i början av 2008 och gav sig fan på att få ut filmen på bio inför julen 11 månader senare för att mjölka svennarna på pengar i mellandagarna. På något sätt lyckades han och polarna hetsa ett par kändisar till att skriva på kontrakt om att göra krystat tokroliga inhopp innan de förstått vad de gett sig in på.

Resultatet blir en paj som säckar ihop totalt redan från början eftersom fyllningen är näst intill obefintlig. Ingredienserna passar inte ihop, utan man har tagit vad man har kunnat hitta i skafferiet och slängt ihop allt i en stor bunke. Kvar på toppen blir ett par jordgubbar som förhöjer upplevelsen en smula här och där, men som ligger för långt bort från varandra för att det ska bli en god helhet av det hela.

Det är ganska otroligt att Gun orkat stanna kvar vid Göstas sida när han beter sig som han gör. Men kärleken övervinner väl även klumpighet och snustorr humor, vilket väl är andemeningen för den här filmen. Med den skådespelarpotential man har här kunde man ha gjort något vettigare, mer genomtänkt. Anderssons ambition var att överträffa den första filmen (i regi av Kjell Sundvall) och det tycker han sig ha lyckats med. Grattis. Men hur mycket säger egentligen det? Hur mycket mer minns ni egentligen från den första filmen än scenen där Gösta ska fälla in backspeglarna och biltvätten sätter igång, varpå han trycks mot vindrutan och får sig en rejäl skrubbning? Den som glömt det blir åtminstone påmind om det i uppföljaren. Två gånger.

Hade det här inte rört sig om en uppföljare hade den aldrig ens visats på bio. Nu slår säkert nostalginerven till i svenskarna och vips så sitter de där och låtsas garva åt uttryck som "Han ser ut som en potatis" och "Bondjävel!" trots att det var 30 år sedan sådant kunde te sig lustigt på vita duken.

Det var helt klart bättre förr. Då var filmen nämligen bara 57 minuter lång. Nu är det 90 minuter som gäller, vilket är alldeles för långt. Att enbart släppa en trailer hade varit fullt tillräckligt för att visa var Gösta och Gun har kommit på nästan tre decennier. Ingenstans.