Ordspråket att en bild säger mer än tusen ord är lika slitet som sulorna på mina gamla sneakers, men det förblir fortfarande väl så sant som första gången det skrevs ned. Något den här dokumentären är ett solklart bevis för. En helt visuell upplevelse för vilken all användning av ord hade varit inte bara onödig utan rentutav störande.

Som åskådare får man som resultat relativt fria tyglar att själv forma sig en egen uppfattning och filmen är heller inte menad att vara någon avslöjande skandalhistoria i Michael Moores extremvinklade stil. Snarare är syftet, enligt regissören Nikolaus Geyrhalter, att göra en samtidsskildring eller ett tidsdokument som visar hur världen verkligen ser ut idag och hur långt människan är beredd att gå i sin strävan efter rationalisering. Filmen leder också till vidarefunderingar om hela vår moderna livsstil vars konsekvenser vi alltför sällan blir medvetna om, utom då vi plötsligt blir omruskade av just en sådan här dokumentär.

Alla romantiska föreställningar man omedvetet burit med sig om frigående, fredligt pickande höns och Arla-kor som lever lyckliga i alla sina dagar på Bregottfabriken får en rejäl käftsmäll och kommer nog aldrig att återhämta sig. Här är det små pipande kycklingar på löpande band, besprutade odlingar stora som tio fotbollsplaner och insektslika maskiner med långa mekaniska armar och känselspröt. Allt är så mekaniserat och overkligt enormt att människor mest känns som en belastning för hela systemet, och mina första associationer gick faktiskt till The Matrix.

Säkert produceras inte allt vi äter på ett sådant, ofta både djur- och människofientligt, sätt men bara medvetenheten om att mycket ändå gör det kommer att ge mig betydligt djupare existentiella tankar än vanligt nästa gång jag handlar mat. Rätt häftigt för en film som egentligen bara är en serie långa tagningar med en stillastående kamera. Lite monotont blir det oundvikligen ibland eftersom alla sekvenser inte är lika starka, men helheten är ändå imponerande och berörande.