Många känner kanske Afzelius främst genom hans mångåriga politiska och sociala engagemang och som en av förgrundsgestalterna i det kultiga proggbandet Hoola Bandoola Band.

Det kanske inte är lika känt, åtminstone inte för yngre generationer, att Afzelius sålde ofattbara 2,5 miljoner skivor, parkerade sig på Svensktoppen i 47 veckor, att hans mest politiska låtar gladeligen spelades av dansband och att han var omåttligt folkkär till de ogillande kritikernas stora förvåning? Totalt charmlös och trist tyckte förståsigpåarna medan publiken såg det rakt motsatta. Och det är när jag lyssnar till de poetiska sångerna, till brädden fyllda av mening och djup, och som det bjuds rikligt på i "Tusen bitar", som jag inser hans storhet och komplexitet.

Det är genom sångtexterna som vi kan höra Afzelius tala, berättar filmarna Magnus Gertten och Stefan Berg före filmvisningen, och i dokumentären får vi bland annat höra "Tankar i Havanna", en hyllningssång till Kuba och "Exil", som kan förstås i skenet av en kärlekslös barndom.

Förutom ett rikt arkivmaterial får vi också ta del av fantastiska intervjuer med vänner, familj och kollegor. Inte minst Mikael Wiehe, som berättar om den djupa vänskap och kärleksfulla rivalitet som rådde mellan dem båda och ex-frun Marianne Lindberg De Geer som berättar om en passionerad kärlek, som till slut krossades av Afzelius ständiga otrohet.

Fram träder en bild av en mycket rastlös, filosofisk och arbetsam person som än in i det sista levde för och gjorde musik. Det är ett djupt rörande och finstämt porträtt som inte värjer för obekväma sanningar. Gertten och Berg har lyckats bra med det som de sa att de ville göra: en allmänmänsklig berättelse om hur det är att vara människa.