Dessvärre är det vi i publiken som får dra det tyngsta lasset. Skådespelarna fick åtminstone vara på en paradisö och leva gott, medan vi får sitta och skruva oss i biofåtöljen i två sega timmar och undra varför vi betalade en hundring (eller två, om man varit snäll och bjudit sin dejt på bio) för att se det här spektaklet.

Vince Vaughn (Dodgeball, Wedding Crashers) är en av manusförfattarna, producerar, och spelar huvudrollen i denna ... ja, vad är det egentligen? Jag var inställd på att det skulle vara en komedi, men bör kanske gå i terapi för att lära mig den ädla konsten att skilja på tragik och komik. Jag hade inget direkt emot Vaughn tills jag bänkade mig och började sörpla på den här sura kokosnötdrinken, men har nu ändrat inställning. Det känns som om att det är en dejtfilm de försökt knåpa ihop, men hur kul är det att gå och se på ett gäng medelålders osympatiska amerikaner med relationsproblem som tramsar runt i ett paradis de inte förtjänar att vara i? Det blir ett par rejäla kallsupar och frågetecken redan innan de ens kommer iväg till Eden, men jag hade ändå hopp om att det skulle bli bättre när de väl var på plats. Men icke.

Det är svårt att känna sympati för någon av de hemska karaktärerna. Är det någon av dem som känns någorlunda normalt funtad sitter jag mest och tycker synd om personen i fråga och undrar varför denne valt att kalla de andra klåparna för sina vänner och inte kunnat göra bättre val här i livet.

Vad som är så speciellt med "svenska stjärnskottet" Malin Åkerman (som här spelar Vaughns hustru) väntar jag fortfarande på att få se. Hon dyker upp på tidningsomslag och i intervjuer överallt och jag orkar inte bry mig om henne längre. Jag hoppas att hypen lägger sig snart, för så märkvärdig är väl ändå inte kvinnan? Hade jag inte känt igen hennes nuna hade jag tagit henne för en okänd skådis som lånats in i brist på andra som ville ställa upp i den här soppan.

Det är förvisso inget fel på varken Åkermans eller någon annans insats i sig, men det hjälper långt ifrån alltid med okej skådespelarinsatser för att helheten ska bli bra. Det största trubblet är att det här är en komiklös komedi. Det må vara skillnad på vad som är kul i olika skeden av livet, men ska den här rikta sig till dejtande 20-åringar eller par i 40-årsåldern och få dem att skratta? Är det bara en vanlig grabbfilm, förtäckt i någon sorts märklig lyxförpackning?

Det blir plumpt och poänglöst, inte ens den pubertala grabbhumorn håller sig i skinnet. Det brukar ändå gå att se ett visst mönster för vad som är tänkt att vara kul, men med övertydlighet och dålig leverans av redan simpla skämt blir det platt fall. Ungefär på samma nivå som när någon ramlar i vattnet för fjärde gången i en Göta Kanal-film.

Scenen med hunken till yogalärare som visar allehanda "chockerande" juck-ställningar på kvinnorna är bara korkad och känns liksom så mycket annat som utfyllnad i en redan alldeles för lång film. När Vince Vaughn rockar loss i en lika pinsam som plågsam och långsam Guitar Hero-duell mot en stroppig föreståndare framför en storbildskärm vill jag bara lämna salongen. Kanske blir det någon sorts moralkaka mot slutet, den som orkar hålla sig vaken får se.