I korthet: ett heterosexuellt medelålders par blir kära i samma man. Det här är vad filmen handlar om, det här är det som räknas. Resten är bara lullull.

Tom Tywker har återvänt till Berlin och till indiestilen som gav honom hans stora genombrott med "Spring Lola" i slutet av nittiotalet. Så långt allt väl - detta kunde ha varit precis den filmen Tom behövde göra för att återupprätta sin creddighet efter det senaste decenniets halvblaskiga alster (bortsett då från den lysande kortfilmen "True" från Paris Je' Taime). Dessvärre är "Tre" inte någon bra film (vilket i och för sig inte behöver hindra den från att ge honom credd-poäng; fortsätt läsa).

Inget ont om genomförandet - skådespelarna gör ett bra jobb och filmen är stöpt i en snygg, cool förpackning med kreativa split-screens som bitvis förmår att lura mig att det kanske, kanske finns någonting därinne. Men fan heller, det här paketet är helt tomt. Om Tom hade sänkt sin pretentioner (och filmens längd) en aning kunde det här blivit en trevlig liten sak, men den formligen svämmar över av populärkulturella referenser och symbolik (jag orkar inte ens räkna efter hur många blinkningar till titelsiffran jag hittar; den sjuka mamman tar 39 valiumtabbletter klockan 9:03 den tredje september etcetera) och till slut blir man bara arg. Det betyder nämligen ingenting.

Filmen vill så gärna vara urban och sofistikerad och kultiverad och smart och fyndig och - i brist på ett passande svenskt ord - quirky att den lätta tristessen efterhand växer till ett regelrätt hat. Jag vet att jag är orättvis här för så dålig är inte filmen. Alls. Men dess beskäftighet, dess fåfänga, dess självgodhet gör det omöjligt för mig att förhålla mig objektiv.