Ända sedan Rousseau byggde en filosofi på storstadsångest har människan varit smått besatt av att återvända till naturen och ursprunget. I dokumentärfilmaren Jonas Selberg Augustséns fall kommer insikten en sen och blöt kväll i Stockholm. Han står full på ett torg och pissar mot dess enda träd. När han tittar upp mot kronan drabbas han plötsligt av en väldig tomhet, och han inser att han måste därifrån. Tillsammans med de likasinnade vännerna Anders och Andreas återvänder han hem till Norrbotten för att göra det enda logiska - bygga en trädkoja.

Dokumentära bilder av de tre idealisternas envetna spikande blandas med intervjuer med personer som författaren Göran Greider, psykologen Owe Wikström och trendanalytikern Cay Bond. I ett sävligt tempo funderas det över såväl urbanisering som trädets roll i idéhistorian.

Stundtals känns "Trädälskaren" lite väl grabbig. Den står för en manlig och egocentrerad självbild som inte inser att den är just manlig, och som är populär hos till exempel Morrisseyfans. Men precis som många anemiska popkillar måste "Trädälskaren" berömmas för sitt sätt att bära hjärtat på skjortärmen. Allt från Selberg Augustséns barnsliga fascination för träd till de kvarboende släktingarnas stillsamma skepticism skildras med stor innerlighet och värme, och trots den ganska märkliga (men fantastiska) synopsisen tummas det aldrig på igenkänningsfaktorn. Alla som någon gång har känt för att byta ut storstadsstressen mot episka norrbottniska vidder - det vill säga, precis alla - borde se och beröras av "Trädälskaren". Deprimerande nog kommer världen utanför biosalongen fortfarande att vara lika full av mobilpratande lattemammor, men just därför är det extra viktigt att då och då få lite sällskap i sin egen mentala trädkoja.