Anorektiska Camille har flytt till Paris från sin borgerliga, dominanta mor och tagit jobb som nattstäderska. Hon bor i ett kallt vindskyffe och räddas, sjuk och halvsvulten, av den adlige, fattige, excentriske Philibert som bor i en stor våning i samma hus. I våningen bor också kocken Franck, en hygglig slarver, som på lediga dagar kör motorcykel till gamla, sjuka mormor på ålderdomshemmet. De fyra flyttar ihop av ekonomiska skäl och snart uppstår både problem och ljuv musik mellan personerna. Den stora släktvåningen är ett dödsbo och ska snart säljas.

Filmen är baserad på Anna Gavaldas enormt populära bok med samma namn. Handlingen skildrar huvudpersonernas ensamhet och hur de försiktigt lyckas bygga vänskap och ta sig ur sina skal. Camille spelas av slanka, mörka skönheten Audrey Tautou, som spelade titelrollen i "Amelie från Montmartre" och även huvudrollen i "Da Vinci-koden".

Filmens berättelse är en romantisk komedi, men skratten är få och romantiken knappast trovärdig. Personteckningen är både stereotyp och underlig. Filmmakaren försöker visa hur de själsligt låsta och olyckliga karaktärerna förändras av kärleken och blir glada, goda och lyckliga. Men det känns tillgjort och sentimentalt. Försöken att spetsa till handlingen med klasskonflikter, råsex, ölfylla, sexsvultna ungdomar, söta flickor och rara gamla damer blir bara töntigt.

För att få liv i handlingen, fläskar man på med känslofull musik, häftiga gräl, oljud, tvära miljökast eller närbilder på ansikten. Men det räcker inte. Storyn lyfter inte från genren chick lit. Men den som vill ha en stunds underhållning och se en romantisk historia om hur boys meet girls blir kanske ganska nöjd. Men det är svårt att förstå hur romanen kunnat förföra en enorm läsekrets och nu blivit film för internationell distribution. Men alla ska få sitt. Det finns säkert publik för "Tillsammans är man mindre ensam" också.