Nio av tio skräckfilmer gör mig, och vågar jag påstå, många andra med mig besviken. Det är inte tillräckligt skrämmande, det är för mycket blod, för lite blod, en ointelligent historia, dåliga skådisar, för töntiga specialeffekter. Det krävs en hel del kvalitativa ingredienser för att en skräckfilm ska kunna klassas som bra.

Inom genren är spökhus ett återkommande tema,  så också här, som påfallande ofta fungerar rätt bra. Ta "Paranormal Activity", "Barnhemmet", "The Haunting" och "Insidious" som exempel.

Daniel Radcliffe beskriver i en intervju "The woman in black" som en karaktärsdriven skräckfilm i samma anda som "Barnhemmet" och "The Others".

Jag är böjd att hålla med.  Den kusliga stämningen framkallas på ett intelligent sätt och med enkla medel. Det behövs varken blod eller psykopater med yxor för att skapa skrämseleffekter.

I "The woman in black" spelas hela spökhusregistret ut: knarrande trappor, mörker, obehaglig musik, mystiska fotspår, läskiga leksaker och spöklika skepnader. Vi vet att något hemskt är på väg att hända och det i sig är fruktansvärt effektivt.

Att det fungerar så bra beror till stor del på Radcliffes utmärkta skådespeleri. Han tillför ett djup till en typ av karaktär som annars brukar vara rätt så endimensionell. Hans ångest och rädsla inför spökerierna känns mycket trovärdig och gör mig som biotittare än mer rädd.

Så till handlingen. Radcliffe spelar Arthur Kips, en änkling och advokat som får i uppdrag att reda ut ett dödsbo i ett ofantligt, stort hus på engelska landsbygden. Naturligtvis är huset mycket ensligt beläget och bär på en tragisk historia. Snart börjar märkliga saker att hända, både i den intilliggande byn och i huset...

Förutom kuslig stämning bjuds det också på ett par obligatoriska "hoppa-till-scener".

Jag har inget negativt att säga om denna film, men ska jag pressa ur mig något blir det ett minuspoäng för en fullständigt onödig specialeffekt med en gyttjepöl som bubblar upp ur en säng.