När mina föräldrar anklagade mig och min bror för uppbringandet av narkotiska substanser så dog mitt intresse för blommor, skott och blad. I konfrontationen vittrade mina gröna fingrar till askgrått mög, jag skämdes som en påkommen barnflicka, som en vilseledd turist i Red light district ... Från och med den dagen lämnade jag frön och fuktiga jordar därhän, grönskan blev till ett minne blott, ett ont väsen jag fruktade, aktade mig för, älskade att hata; i verkligheten och på film.

Det blir lätt så, att man bearbetar sina rädslor via olika medier. Mina vegetationsproblem tacklar jag genom att se på film, efter att ha sett The Ruins känner jag mig nästan botad.

Filmen bygger på Scott Smiths smått kultförklarade bok med samma namn som filmen. Carter Smith, som regisserat, låter oss göra sällskap med ett gäng gnälliga amerikaner på semester i Mexiko. Ett intro som klingar obehagligt välbekant, i stort sett alla sentida rysare från USA har tagit upp problematiken med ouppfostrade pojkar och flickor på vift i något exotiskt land ("Touristas", "Hostel" och "Live Feed"). Det är samma sak om och om igen och vi har sett det till leda. Just därför blir man så glad när det visar sig att det bara är starten på "The Ruins" som andas déjà vu och inte fortsättningen. För när de fyra bestämmer sig för att utöka sitt register av kulturella upplevelser genom att besöka en gammal ruin långt bortom alla turistguiders rekommendationer, då vänder filmen och skammen kommer åter. Ruinen är nämligen ingenting man lämnar i första taget. När man väl klättrat upp får man inte komma ner igen. Det ser kvarterets lokala dödssekt till, samt växtligheten som täcker större delen av ruinen - den är nämligen ond.

"The Ruins" liknar på många sätt Stephen King filmatiseringen "The Mist" (även denna bioaktuell just nu), båda två har valt bort befriande humor och båda två sätter människorna i centrum istället för effekter. Det är en iskall prioritering som i fall att det varit en annan typ av genre kunnat erkännas som en humanism men här bara förstärker skräcken då syftet rent krasst är att få dig att sakna de karaktärer du börjat tycka om.

Egentligen stoltserar inte den här filmen med någonting nytt. Vi har sett allt flera gånger tidigare i en mängd skräckfilmer på senare tid. Men det hindrar inte "The Ruins" från att skrämma oss ordentligt. Det är en grym film som kryper in under skinnet. Vissa scener är groteska, våldet är extremt, men det som svider mest är hopplösheten och den igenkänningsmekanik som triggas. Inte så att vi alla har erfarit monster från växtriket men de flesta av oss har någon gång mist någon nära, utsatts för sociala spel eller tvingats till att ta ett jobbigt beslut. Det är en terapeutisk skräck som renar och raserar men som framförallt fungerar som nittio minuters fantastiskt jobbig underhållning.