Året är 1950 och krigsveteranen Freddie Quell (Joaquin Phoenix) försöker att anpassa sig till livet som civil. Han är föräldralös, alkoholiserad, sexuellt frustrerad, känslomässigt skadad och rotlös. Smärtan är djupt ristad i hans ansikte och i hans smala, kutryggiga kropp. Jobbet som porträttfotograf på ett varuhus blir han av med efter att ha slagit en kund. Lika raskt förlorar han jobbet som grönsaksplockare efter att ha råkat förgifta en kollega med en häxblandning innehållandes lösningsmedel. Då hoppar han på en båt och möter den religiöse ledaren Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman).

Dodd kallar Freddie avvikande och odugling, men dricker gärna hans farliga spritblandning och säger sig vilja använda honom som labbråtta i ett intellektuellt/själsligt experiment. Freddie som är smickrad över uppmärksamheten deltar gärna och ansluter sig därmed till sekten.

Rörelsen kallas "The cause", de tror på flera liv och att vi kan minnas dessa tidigare liv (göra tidsresor) under en form av hypnos. Läran utgår ifrån Dodds bok, men hur den skrivits, vad den innehåller och varför hans anhängare följer honom får vi aldrig veta. Han är den utåt sett, ständigt leende mystikern Dodd, som mest pratar rappakalja och som bemöter kritik med aggression. Vem är han? Tror han själv på sin lära?

Som tittare blir man aldrig klok på "The master". Jag längtar efter betydelsefulla dialoger, istället får jag nakna kvinnor och lustig allsång, konstiga visualiseringsövningar, sexuella anspelningar och motorcykelkörning i öknen. Ilskeutbrott och obegripliga försoningar. Jag är nyfiken på sekten, vill lära känna människorna som tror, men avståndet till dem förblir avgrundsdjupt.

Inte heller ges någon ledtråd till varför Dodd och Freddie är så såta vänner.

När eftertexterna rullar sitter jag med en mängd frågetecken och en djup otillfredsställelse.

På väg ut hör jag två andra biobesökare diskutera filmen och de sätter huvudet på spiken:

- Förstod du någonting?

- Nej. Men det måste väl finnas någon poäng med filmen?

- Om det gjorde det så är väl jag för dum för att förstå, för jag såg ingen poäng alls!

Betyget blir tummen ner och det beror inte på skådespeleriet (som är utmärkt) utan på manuset och känslan som det inger, känslan av att detta kunde varit så betydligt mycket mer intressant.