En ung tjänsteman (X) ska gifta sig med en ung och vacker kabaréartist. Han har således all anledning att vara lycklig. Men det är han inte. X går istället in i en djup depression.

Den dystopiska historien om X emotionella förfall berättas främst genom visuella uttryck och inte av ett gripande manus. Bröderna Swel och Imad Noury ("Heaven's Doors") har valt att marginalisera handlingen i deras andra långfilm och istället uttryckt sig med hjälp av kameran. "The Man Who Sold the World" är filmad i widescreen med experimentella och suggestiva bildkompositioner. Det är olyckligtvis lika intrikat som det låter. Bröderna Noury befinner sig i en tankebana som bara de själva förstår. Det är som om de vill integrera oss i X vrickade perspektiv genom att förse oss med "hans" bilder.

Det något okonventionella försöket blir mest till en förvirrande och pretentiös smörja. Det är ett typexempel på överambition grundad i en storslagen idé om att göra film av ett literärt verk, i det här fallet Dostojevskijs "Ett svagt hjärta". De bilder och känslor som framkallas av det skrivna ordet är högst subjektiva och riskerar således bli närmast obegripliga för någon annan än berättaren. Bröderna Noury är inget undantag och faller direkt i fällan.

Det framgår med all tydlighet att de marockanska bröderna influerats starkt av Franska Nya Vågen, inte minst i och med det frekventa användandet av jump-cuts. Likt många Godard-filmer kan cinefilen här gotta sig i visuellt normbrytande, men tyvärr är bröderna Nourys film lika emotionellt svårgripbar som den franske mästerregissörens verk ofta var.