Frédéric Bourdin är fransmannen som fick smeknamnet kameleonten efter att med hjälp av stulna och falska identiteter ha lurat sig fram genom Europa. Hans grand final som bedragare kom 1997 då han lyckades lura en amerikansk familj att han var deras son Nicholas som försvann tre år tidigare.

Trots att han själv var sju år äldre, talade med europeisk brytning och till skillnad från Nicholas hade mörkt hår och bruna ögon. Det är om detta omtalade fall som "The Imposter" handlar om. En märklig och fullständigt absurd historia som inte lämnar någon oberörd.

Att Frédéric Bourdin är skicklig som tusan på att manipulera alla i sin omgivning står fullständigt klart. Från en telefonkiosk i Spanien ringer han ett journummer och tipsar om en pojke som är ensam och förvirrad. Han får sig själv intagen på barnhem och lyckas övertyga personalen om att han är Nicholas Barclay som försvann ett par år tidigare i San Antonio, USA. Han övertygar Nicholas syster som kommer för att besöka honom i Spanien och lurar resten av familjen på plats i USA. Det tar flera månader innan någon börjar ana oråd och då är det en privatdetektiv som studerat Bourdins öron på en tv-intervju.

Som biobesökare ställer jag mig den frustrerande frågan om och om igen, hur kunde han lura Nicholas familj? Borde inte hans egen mor ha känt igen sin son? Det isande svaret måste bli att vi tror på det vi behöver tro på.

Berättelsen är alltså fenomenalt intressant men som film betraktat blir det lite segt emellanåt. Jag är vanligtvis ett stort fan av true crime storys på tv och detta har samma dramaturgiska upplägg, komplett med rekonstruktioner där skådespelare gestaltar huvudpersonerna, varvat med intervjuer med personer som har en koppling till fallet. Men något saknas vad gäller tempo och spänning. Jag har sett intressantare tolkningar i genren på tv förr.