Terry Gilliam är i likhet med Baz Luhrmann mer showbiz än filmkonst. Men till skillnad från Luhrmann utesluts inte det ena för det andra hos Gilliam. Han kan hoppa mellan mer tillbakadragna filmer som "Tideland" och rena spektakel som "The Imaginarium of Doctor Parnassus". Till sin hjälp har Gilliam tagit några Hollywood-skådisar som lika gärna kan göra kabaré som filmkonst. Heath Ledger, Johnny Depp, Jude Law, Christopher Plummer och sist men inte minst Tom Waits spelar (på olika sätt) männen i Valentinas liv.

Med säker hand målar Gilliam upp en liten drömvärld i en vanlig värld där ett kringresande teatersällskap, med något alldeles speciellt att erbjuda, åker runt utan att fånga en enda liten själs uppmärksamhet. Tur för dem att de råkar rädda livet på Tony, som förstår att deras uppsättning är passé och hjälper dem att fräscha upp den lite.

I centrum står den bortspelade tösen Valentina (Lily Cole). Hennes vardag består av att hålla smilet på fejset, fadern från flaskan, och pojkvaskern Anton på avstånd. Men utanför hennes mikrokosmos, spelas det med höga insatser. Hennes fader (Plummer) har nämligen förlorat henne i ett vad med djävulen (Waits, såklart...).

Jag tycker att Gilliams filmer ofta blir lite mycket. Om saker inte är upptagna med att sprängas, och folk med att skrika eller springa, så brukar det räcka med hans expressionistiska stil som suger musten ur mig. Men i "Doctor Parnassus" passar dessa drag utomordentligt bra.

Och det finns tillräckligt mycket kött att gnaga om man inte känner för att insugas i Gilliams CGI-cirkus. För första gången sedan Monty Python-eran har Gilliam hittad en balans mellan viskningar och rop, högt och lågt, och framförallt mellan mycket och litet. Jag skulle även kunna skriva mellan yta och innehåll, men eftersom det motsatsparet inte existerar väljer jag att utelämna det.