I 60-talets Storbritannien var popmusik lika uppskattat hos allmänheten som det var avskytt hos överheten. Statlig radio vägrade prompt spela annat än jazz. Det var piratradiostationer som försåg de storögda barnen av Albion med den nya tidens musik.

Det är till just en av de här radiostationerna Carls (Tom Sturridge) mamma skickar honom när han har relegerats från skolan. Stationen, som drivs av Carls farbror Quentin (Bill Nighy) från en båt i Nordsjön, lystrar till namnet Radio Rock. Här huserar ett gäng mer eller mindre knasiga DJ:s utan några som helst spärrar vad anbelangar musik- och ordval, frekvensen är smått legendarisk bland landets hushåll.

Någon som emellertid inte är lika överförtjust är Kenneth Branaghs ljuvligt reaktionäre politiker, som gör sitt bästa för att, ehrm, sänka stationen. Man undrar sannerligen vem som kommer att segra i slutändan.

För det ska genast sägas: "The Boat That Rocked" är inte någon vidare bra film. Manuset är styltigt, karaktärerna är platta och kvinnoporträtten är under all kritik. Men:

Det är gräddan av den brittiska skådespelareliten i skitsnygga kläder som dansar till The Kinks, The Who, Dusty Springfield och The Tremeloes. Det är mina favoritskådespelare, det är mina favoritlåtar och jag är som ett barn på julafton. Det kan inte hjälpas. "The Boat That Rocked" är inte i närheten av lika briljant banal som Curtis tidigare alster, med "Notting Hill" och "Love Actually" som höjdpunkter, men den är charmig nog för att rädda vilken värdelös dag som helst.

Håller du inte med har du förbannat dålig musiksmak.