The Artist (2011)

Komedi Drama Romantik

En populär stumfilmsstjärna faller hårt och plötsligt i och med talfilmens intåg på biograferna. En ny generation stjärnor står genast redo att ta över.

1927 revolutionerades filmindustrin när "The Jazz Singer" som världens första talfilm innebar början på slutet för stumfilmen. Trots detta blev det just en stumfilm (nåja, nästan) som 85 år senare kammade hem de tyngsta priserna på Oscarsgalan.

Det borde ju inte gå. Bara tanken på att göra en 100 minuter lång stumfilm i en tidsepok som domineras av youtubeklipp, arga fåglar och snabba kickar i största allmänhet är... någonting. Svindlande, naiv, bisarr?

Men faktum är att det här är en av de bästa filmerna jag sett de senaste tio åren.

Det blir ju ganska meta; en stumfilm som handlar om stumfilm lockar såklart till en massa tolkningar och funderingar, och här hade regissören lätt kunnat gå vilse. Men istället för att bli Charlie Kaufman och försöka imponera med sin intelligens väljer Hazanavicius att förtrolla med sin charm och fantasi. Storyn, skådespelarna, fotot; allt är helt underbart och du behöver inte reflektera över någonting för att den här filmen ska bli helt sjukt njutbar.

Filmen handlar alltså om hur stumfilmsstjärnan George Valentins träffar en ung, förhoppningsfull flicka vid namn Peppy Miller. Han förklarar att om hon vill lyckas måste hon ha något som ingen annan har, sedan ritar han en mouche på henne. Hans karriär kollapsar totalt när talfilmen tar över, men Peppy - med sin fina mouche - blir den nya generationens stora stjärna. Det handlar alltså om ett tronskifte, och därmed i förlängningen om alltings förgänglighet. Den en gång så heta, unga och populära Valentin är helt plötsligt en hopplös föredetting, och det ligger i sakers natur att även Peppy kommer vandra samma väg en vacker dag. Med detta i åtanke rör det mig nästan till tårar när han råkar höra hur hon i en intervju glatt förkunnar att folk är trötta på de gamla, teatrala stumfilmsskådespelarna. "In med det nya och ut med det gamla".

När Valentin stormar ut med orden "I made way for you" tänker jag på hur beroende vi alla är av våra föregångare. Utan Cary Grant ingen George Clooney. Utan David Lean ingen Steven Spielberg. Utan Charlie Chaplin ingen... Ja, vem vet? Så att göra en svartvit stumfilm i det irriterande bildformatet 4:3 år 2012 är kanske ett sätt att be oss visa lite ödmjukhet inför hur vi kom dit vi är idag? En påminnelse om att din splirrans nya Iphone 4S kanske är häftig idag men parodiskt gammalmodig redan i övermorgon?

Jag gillar att se filmen på det sättet, men som sagt: inga tolkningar behövs. Luta dig tillbaka och njut bara.

Nämnde jag förresten att den kvinnliga huvudkaraktären heter "Peppy"? Du vet att du måste se den här filmen.

Publicerad 2012-03-09