Thank you for smoking (2006)

Komedi Drama

Nick Naylor har världens mest impopulära jobb. I en tid när hälsosamhet har blivit trendigt och rökförbudsskyltarna är fler än någonsin ska han göra det omöjliga - övertyga folk att rökning är bra.

Jag kan inte låta bli, även om jag vet att det är fel. Nej, jag snackar inte om rökning, utan om att klanka ner på pressmaterialtexten i stället för att ägna mig åt att skriva om filmen i sig. Och innan jag börjar göra det, måste jag påpeka att Thank you for smoking är en sevärd film. Men det är faktiskt delvis en annan film som beskrivs i presstexten, så här kommer det:

"Satirisk komedi som följer intrigerna kring Big Tobaccos talesman, Nick Naylor, som samtidigt som han representerar cigaretter försöker vara en förebild för sin tolvåriga son." Så här långt är allt frid och fröjd, en bra och kort sammanfattning av huvudstoryn. "När Naylor blir kidnappad och övertäckt med nikotinplåster tvingas han sluta röka och han börjar omvärdera saker och ting." Det är här någonstans som beskrivningen börjar slira. Visserligen äger kidnappningen rum, och Nick tvingas sluta röka. Men att han skulle börja omvärdera saker? Sedan kommer den friseringen: "Media hyllar Naylor som en hjälte, medan FBI är övertygade om att kidnappningen var ett PR-trick och att Naylor är en bluff." Har de sett en annan film? Man får plocka fram det stora mikroskopet för att ens komma i närheten av att upptäcka någonting som med extremt god vilja liknar den här handlingen.

Det intressanta med Thank you for smoking är nämligen inte hur omvärlden, alltså media, polisen och folk i allmänhet reagerar på spin-kulturen, nyhetsmanipulationen, och dess representanter som Nick Naylor. I stället är det själva kulturen, spin eller lobbyism, som står i centrum. Det spelar inte ens någon roll att det handlar om rökning, det skulle lika gärna kunna handla om vapen eller alkohol. Hela grejen med Naylors flexibla moral är att han inte på ett grundläggande sätt ändrar på sina värderingar. Han rör sig bara vidare till nästa mål när slaget om rökningen är avgjord. Nick själv har inte förlorat eftersom han egentligen inte har valt sida, utan skulle lika gärna kunna representera den andra sidan om bara pengarna är de rätta.

Jason Reitman slår inte direkt på stora trumman i sin debutlångfilm, men han är effektiv på att få fram budskapet. Däremot har filmen en del skavanker. Varför måste till exempel hjältens depressiva period skildras genom att han hasar omkring i sunkiga hemmakläder och strör tomma pizzakartonger omkring sig? Men sådana här saker är bara mindre detaljer i en annars bra komedi som säger sig vara inspirerad av Citizen Ruth (av Alexander Payne, från den tiden han gjorde vassare filmer än Sideways). Så gå och se Thank you for smoking och hyr sen Citizen Ruth och kanske Wag the dog. Då har ni fått en introduktion i spin-kulturens underbara värld.

Publicerad 2006-08-24