Berättelsen är enkel. Jack Black och Kyle Gass finner varandra i Hollywood och bestämmer sig för att bli det bästa rockbandet i historien. För att göra detta måste de hitta ödets plektrum, smitt av djävulens hörntand och i besittning av magiska krafter som kan få Tenacious D att uppnå sina mål.

Jack Black är i sina bästa stunder en otroligt underhållande och charmig komiker som med sin intensivitet och närvaro ofta stjäl alla scener han är med i när han spelar biroller. Han sjunger dessutom väldigt bra, vilket utnyttjas flitigt i filmen. I Tenacious D - Världens bästa rockband, är han den stora stjärnan och det tunga lasset lyckas han tyvärr inte dra. Trots de ständiga tjockisskämten lyckas Black inte riktigt fylla ut bioduken, utan hela filmen känns ganska tunn.

Nu är givetvis inte Jack Black att lasta för allt. Filmen saknar driv och står för det mesta still och stampar. En komedi som denna kan ha hur larvig intrig som helst, men den måste hela tiden röra sig framåt. Regissören staplar mest sketcher på varandra och glömmer vart filmen är på väg och det blir lite segt och för glest mellan garven.

Men visst finns det garv och guldkorn i filmen. Roligast är de små birollerna som dyker upp under filmens gång. Ben Stiller som Heavy Metal-stylad gitarrförsäljare och Dave Grohl från Foo Fighters som djävulen är kul. Ännu roligare är Tim Robbins som bisarr svartrockare med årets löjligaste greve Dracula-brytning. Allra bäst är dock Meatloaf som spelar Jack Blacks Metal-hatande frireligiösa pappa.

Black och Gass är samspelta och ibland blir spelet dem emellan riktigt njutbart. Jag önskar bara att de fick gå loss ännu mer och improvisera fritt, för ofta sitter jag i biofåtöljen och väntar på en punchline som är gammal redan när den levereras. Att merparten av skämten antingen är tjockis, prutt eller knarkrelaterade, blir också tjatigt i längden. Trots glimten i ögat och en hel del bra idéer blir det i slutändan helt enkelt inte tillräckligt roligt.