Ricky Bobby (Will Ferrell) lever efter mottot "kommer man inte först, kommer man sist" och får det lite hett om öronen då en stereotypisk fransos utmanar honom på banan. Det leder till att Ricky kraschar och utvecklar en fobi för snabba hastigheter. Han förlorar hus och familj till sin bäste vän och allt är eländigt. Men så dyker någon plötsligt upp som han inte har träffat på många herrans år. Någon som kanske kan få Ricky att hitta tillbaka till sin gamla form igen och komma tillbaka på banan, i dubbel bemärkelse.

Det här är en fartfylld parodierande komedi som bjuder på en hel del roliga scener. Inte minst är det Rickys två söner som gör bra ifrån sig med sina spydigheter. Även om Will Ferrell inte spelar någon för honom ny karaktär så är det ändå inte riktigt samma slags kiss- och bajs-humor här som kan ses i filmer där han spelar mot Ben Stiller.

Ferrell var med och skrev manuset med regissören och klarar kanske inte av att bära upp filmen på egen hand, men i sällskap med en gammal räv som Gary Cole och med en John C Reilly som aldrig gör dåligt ifrån sig fungerar det fint. Reilly passar bra i rollen som den ständige tvåan och bäste vännen som plötsligt får leva lyxliv och gifta sig med en het brud.

Standardupplägget med tre akter är uppenbarligen lite svårt att undvika. Allt går bra, allt går dåligt, allt löser sig. Men det är inte på grund av intressanta och djupsinniga manus man går och ser filmer med Will Ferrell, antar jag. Man ser dem för att man vill ha lättsam underhållning och få skratta.

I Talladega Nights: Ballad of Ricky Bobby är musiken är bra, bilarna snabba och skådespelarna bra och scenerna roliga. Det är väl tillräckligt för att en film i den här genren ska gå hem?