Den onde Lex Luthor (Kevin Spacey) har som tur är legat lågt medan Superman varit på semester, men är nu på väg att sätta sina lömska planer i verket och bli världens mäktigaste man. Att miljarder människor kommer att få sätta livet till rör honom lika lite i ryggen som att Superman plötsligt kommer tillbaka. Har man fickan full av kryptonit kan inte ens en kille av stål hindra en.

Bryan Singer (som gjort bland annat X-Men I och II) slår nu på stort och ger oss en två och en halv timmes lång historia om olycklig kärlek. Supermans före detta älskling Lois Lane (Kate Bosworth) har nämligen förlovat sig och blivit mamma. De har båda fortfarande heta känslor för varandra, men han får ju faktiskt skylla sig själv som bara drog utan att ens säga hej då. Det är även en bra berättad och tänkvärd historia om en mans kamp för att försöka finna någon som kan förstå honom. Superman plågas ständigt av att inte kunna finna sin plats i en miljö som han inte tycker sig höra hemma i.

Jag tycker dock att han hör hemma här, så han kan gärna få återkomma i fler filmer framöver.

För även om det faktiskt bara är tre riktiga actionscener i filmen så blir det inget sömnpiller, oavsett hur emotionellt det blir och hur mycket Luthor svamlar om kraften i kristaller. Det blir spännande och intressant ändå, och man lär känna karaktärerna på ett djupare plan. I stort sett alla inblandade gör bra ifrån sig, och stjärnskottet Brandon Routh gör rollen som Superman riktigt bra. Ashton Kutcher grämer sig nu för att han tackade nej till rollen, och det kan han göra hur mycket han vill. Han hade inte kunnat göra Superman lika bra som Routh ändå. Att Routh dessutom ibland ser ut att vara nära släkt med Christopher Reeve gör inte saken sämre. Reeves heroiska insatser i de tidigare filmerna tycker jag dock inte att man ska jämföra så mycket mer med, för det här är ingen re-make av någon gammal Stålmannen-rulle. Det här är nytt, det är vackert, det är Super!