Rick Riker (Drake Bell) lever ett liv som nörd och loser, i analogi med spindelmannenhjälten Peter Parker, tills han blir biten av en spinde...err..trollslända som ger honom diverse superkrafter. Antagonisten träder fram som Lou Landers eller "Hourglass" (Christopher McDonald) som genom någon slags uppfinning har fått kraften att suga ut andras livskraft och på så vis ta steg mot sin egen odödlighet. Det finns självfallet en liten pingla (Sara Paxton) för Rick att bli kär i, men ärligt talat är plotten för denna film, så som i många andra av dess sort, bara ett bihang till en kavalkad av sketcher med lätta parodiska inslag featuring kiss, bajs, tuttar, rumpor, fisar och dylikt.

En invändning om hur schablonartad och platt filmen är i sin dramaturgi (bland annat) är nog meningslös, men man borde ändå kunna begära mer än denna ihopkrafsade mardröm till film. Att se på Superhero Movie är som att långsamt kvävas under en presenning. Lufthål finns, sparsamt utplacerade i form av komiska ljusglimtar, men det är väl ingen direkt belöning att få andas då och då.

Skådespelarinsatserna är urusla, till och med för att vara denna genre, och med en cast involverande ett helt hockeylag, för att uttrycka det snällt, "mindre ryktbara skådespelare" (bland annat gör Pamela Andersson en trettiosekundersinsats) kombinerat med en bristande nivå på intelligens är detta verkligen en dålig film.

Jag hoppas Superhero Movie får fungera som en sammanknytning av superhjältegenren och ett avbrott i spoofinflationen ... åtminstone för ett tag. Och jag hoppas det är något du slipper se.