Presentationen av huvudkaraktären, nöjesjournalisten Donny Davidsson (Eric Ericson), är riktigt kul. Han glider runt i Stockholm och dricker gratissprit på barer och kändisfester. Han tycker inte om att ta ansvar för någon - han har nog med sig själv.

Så brakar helvetet lös hos honom. Först ramlar den mystiska kvinnan Lova (Eva Röse) in i hans taxi, jagad av svartklädda män. En stund senare kommer hon hem till Donnys lägenhet och ber honom vakta en liten plåtask. Den är mycket, mycket viktig. Donny har svårt att ta det hela på allvar och skrattar mest åt situationen. Ändå till Jonas Karlssons karaktär, en slags vålnad, dyker upp i hans lägenhet och låter sina hejdukar slå den sönder och samman.

Storm utvecklar sig åt många håll från den här punkten. Det är en science fiction/actionfilm som utspelar sig i någon slags dataspelsvärld med skådespelare (Röse/Karlsson) i Matrix-liknande kostymering. De utkämpar en kamp mellan det goda och onda.

Det är också ett mycket intressant drama om en ung man som går bakåt i sitt inre för att försöka förstå vem han är i dag. Gamla, kanske oförlåtliga, synder kommer till ytan och det gör ont, fruktansvärt ont.

Om filmen hade valt att följa den senare riktningen och berätta historien om den kallhamrade journalisten som måste ta itu med olösta problem i barndomen hade den kunnat bli riktigt bra. När man nu väljer att blada ihop dessa två världar till någon slags enhet blir det istället en soppa som inte håller måttet.

Visst, allt är mycket snyggt gjort, och sådana här specialeffekter har vi aldrig tidigare sett i en svensk film. Till och med skådespelarinsatserna (framförallt Ericson och Röse) är mycket bra. Synd att de långfilmsdebuterande regissörerna kastar bort det genom att vilja för mycket.