Någonstans på den brittiska landsbygden ligger den lilla byn Wall där unge Tristan (Charlie Cox) bor och drömmer om en mer spännande tillvaro. Han uppvaktar den lokala skönheten Victoria (Siena Miller) utan att inse att hon är fullkomligt ointresserad av honom. Så en dag ser han en stjärna falla och får den fagra flickan att lova att gifta sig med honom om han kan hämta stjärnan till henne. Nu råkar det sig så att en bit utanför den lilla byn ligger en urgammal stenmur som sägs gränsa till en annan värld. Naturligtvis måste Tristan bege sig över den magiska muren för att hämta sin så eftertraktade stjärna. Något som visar sig vara enklare sagt än gjort.

Som ni förstår är det här en klassisk saga med allt vad det innebär. Under filmens dryga två timmar får vi stifta bekantskap med häxor, magiska djur, intrigerande prinsar och annat löst folk. Det visar sig att den fallna stjärnan dessutom har nyckeln till vem som ska ta över makten i det sagolika riket och är ett hett eftertraktat villebråd. Stäarna och stjärna förresten, hon ser ut som vilken ung dam som helst och spelas av Claire Danes.

Stardust är en film som inte tar sig själv på särskilt stort allvar. Gaimans historia leker med klichéer och tar ut svängarna rätt så rejält på sina håll. Nu är det ingen barnfilm, nej blod flyter friskt under den hetsiga jakten på stjärnflickan. Samtidigt har filmen en del problem med tempot och är ibland ordentligt seg. Värst blir det under de partier då de olika fraktionerna rider kors och tvärs över riket noggrant illustrerat med några helikoptertagningar för mycket.

Charlie Cox är perfekt som valpig ung man som under filmens gång blommar upp till en stilig äventyrare. Mindre lyckad får jag nog säga att Claire Danes är i den kvinnliga huvudrollen även om den brittiska accenten sitter som den ska. Michelle Pfeiffer tar ut svängarna som ondskefull häxa utan att göra bort sig. Men det är Robert DeNiro som den fjollige luftpiraten Kapten Shakespeare som är filmens största behållning.

Stardust påminner om den typen av fantasyfilmer som gjordes på åttiotalet. Jag tänker på Labyrinth, Legenden och Den Oändliga Historien. De var inte alltid särskilt lyckade som filmer men de var gjorda med gott humör och en stor portion charm. Något som definitivt lyst med sin frånvaro i den här genren de senaste två decennierna.

Tyvärr är Matthew Vaughns regi inte alltid helt lyckad, humorn är av varierande kvalitet och filmen skulle tjänat på att kortats ner en bit. Tydligen tackade Terry Gilliam nej till att regissera då han var trött på sagor efter den pärsartade inspelningen av Bröderna Grimm. Om det är någon hade kunnat lyfta Stardust ännu en nivå så är det Gilliam. Nu blev det en charmig och underhållande matinéfilm. Det är inte fy skam det heller.