18-årige Jamal har gjort en Stenmark. Han, en telefonförsäljarassistent från Bombays slumområden, har tagit sig till den näst sista frågan i den indiska versionen av tv-programmet "Vem vill bli miljonär?", och halva landets befolkning går man ur huse för att se honom svara på den allra sista frågan. Han är på god väg att bli folkhjälte. Men är det verkligen så att Jamal har varit helt igenom hederlig? Hur är det möjligt att en obildad "slumdog" kan komma längre i programmet än vad akademiker och läkare vanligtvis gör? Är det rent av så att han har fuskat?

Med hjälp av färgsprakande flashbacks berättar regissören Danny Boyle historien om Jamals händelserika uppväxt bland avgaser, lera och fattigdom, och tittaren kommer successivt närmare anledningen till varför Jamal befinner sig där han är.

Som alltid när västerländska regissörer gör filmer i främmande kulturer kan alla kulörta klänningar, exotiska byggnader och suspekta religiösa ritualer kännas en aning spekulativa, och inledningsvis vågar man inte riktigt lita på att "Trainspotting"-regissören vet precis vad han pysslar med.

Men det visar sig snabbt att åttafaldigt Oscarsbelönade "Slumdog Millionaire" är så hysteriskt underhållande att det är svårt att fokusera på något annat. Den effektiva berättartekniken, det innovativa kameraarbetet à "Guds stad" och de övertygande skådespelarna gör sitt jobb galant, och all ens cyniska kolonisationsångest är som bortblåst efter två timmar.

Huruvida det i sig är ett gott ting lämnar jag till världssamvetet. Men ett som är säkert är att "Slumdog Millionaire" är något av det charmigaste som kommer att visas på bio i år.