In kommer en ung man. Fastklamrad vid hans ben står en liten, blek flicka. Hon heter Manka Grace och är sex år. Mannen berättar att han hittat henne när hon irrade runt i kyrkan där han arbetar och att han trodde att hon var en ande. Under den blommiga klänningen är hennes lilla kropp full med ärr och det ena ögat är fyllt av blod.

Varje dag har hennes moster, som tagit hand om henne efter att hennes föräldrar dött, misshandlat henne med en klädhängare och tvingat henne att arbeta som piga. Tillslut rymde hon därifrån. I domstolen möts hon av den kärlek och respekt hon aldrig tidigare har fått uppleva.

Dörren stängs och öppnas igen. Nästa på tur är den muslimska kvinnan Amina. Efter att ha misshandlats och våldtagits av sin man under hela sitt liv har hon äntligen bestämt sig för att trotsa sin familj och lämna honom. "Om ni hjälper mig ur det här äktenskapet räddar ni mitt liv", säger hon.

Filmen, som har vunnit flera priser ibland annat Cannes, träffar rakt i hjärtat. Med samtidig smärta och humor skildras hur de (enbart kvinnliga) offren får mod att göra sig fria från de gamla traditioner som hållit dem fångna. Tillsammans med domaren Beatrice Ntuba skipar Vera Ngassa rättvisa bland de förstockade innevånarna i Kumba så det tjongar i väggarna. Och de är hårda.

När Mankas misshandelsmoster brister ut i gråt på Ngassas kontor och ber henne att bli skonad spänner åklagaren ögonen i tanten och svarar: "Don¥t you dare call me sister".