SUDAM var ett nationellt jätteprojekt, som bland annat skulle ge fattiga i Amazonas arbete och bättre livsvillkor. Men pengarna stals och de fattiga fick aldrig en chans.

Utblottade flyr de till de stora städerna för sin försörjning, men hamnar i "favelas", slumkvarteren och dras ofta in i kriminella sammanhang. De övre samhällsskiten plågas av hoten och våldet i landet, särskilt i storstadsområdena. De har skottsäkra bilar, livvakter, vapen, bor i snudd på ointagliga villor, bär mikrochips för att kunna spåras, men fruktar ändå ständigt för sina liv. En kriminell med rånarluva berättar att rån ger för lite. Kidnappningarna är mer lönande affärer. Avhuggna fingrar och öron skickas till anhöriga med krav på stora lösensummor.

I kåkstäderna finns en Robin Hood-anda. Man delar med sig och hjälper varandra. Politiker köper sina röster från de fattiga. Det stående skämtet är; "Du får en högersko om du röstar på mig. Vänsterskon får du om jag vinner". Juridiken och polisen förmår inte skydda medborgarna. Utredningar görs för att komma åt svindlerierna, men hamnar ingenstans på grund av korruptionen. Straffrihet är en prisfråga.

Filmen startar med ett reportage från en grodfarm, som visar sig vara länkad till korrumperade politiker, pengatvätt och bedrägerier i mångmiljardklassen. En rikemansdotter blev kidnappad och fick öronen avbitna. Hon överlevde och en stormrik kirurg, som specialiserat sig på plastkirurugi för stympade kidnappningsoffer, skapar nya öron med hjälp av revben.

Jason Kohn, som producerat och regisserat filmen, är jude från New York med rötter i Sydamerika. Han har vigt sitt liv åt film och att bekämpa girighet och korruption, som fräter sönder det goda samhället.

Filmen har bra tempo och väjer inte för närgångna frågor. Vi svävar över Sao Paolos skyskrapor, villapalats och slumstäder. Flimriga, privata videofilmer visar skräckslagna offer, som vädjar till sina anhöriga om att betala lösensummor. Advokater och poliser försöker förklara svårigheterna med att skapa rättvisa. Problemen kan hänföras till landets koloniala tradition, säger en jurist. En jordfördelningsreform skulle minska fattigdomen, men markägarna vägrar och politikerna lyder.

Man blir starkt berörd av filmen, främst för offrens berättelser om sina smärtsamma erfarenheter, men också av mellanhändernas flackande blickar och ansträngda leenden. Det brasilianska samhället bärs av en struktur, där alla är både vinnare och förlorare. En otäck symbios, som har svårt att hitta lösningar för ett värdigare liv. Filmen kan av begripliga skäl inte visas i Brasilien.