70-talets USA var på många sätt en hård plats att växa upp på. Inte minst industri- och musikstaden Detroit. Bland de många immigranter som kommit till staden med drömmen om ett bättre liv blev hårt kroppsarbete och ett liv i misär realiteten. Bland dessa hårt arbetande människor fanns det en man som skilde sig från de andra. En gatumusiker. Utöver att han jobbade hårdast på stadens många byggen och rivningsprojekt så skrev han musik om de orättvisor och det armod som var hans vardag. Den mannen var Rodriguez, och musiken var så bra att höga skivbolagsherrar, trots att de levde i ett parallellt universum, fick upp ögonen för honom.

Det är både rörande och upprörande att se åldrade män prata nostalgiskt om den talang och stjärnstatus som de såg på nära håll, i deras samarbete med Rodriguez. Men det är framförallt smärtsamt att känna deras sorg över att musiken de producerade aldrig fick något genomslag. För så blev det. Två fantastiska album gick den amerikanske publiken helt förbi och Rodriguez musik föll snart i glömska.

Men här byter filmen byter världsdel, från USA till Sydafrika, och det är nu som det roliga startar. För i Sydafrika är Rodriquez lika stor som Elvis och The Beatles. Kanske ännu större. Det visar sig nämligen att den känsla av maktlöshet, den längtan efter något mer, som Rodriquez upplevt i Detroit, blivit soundtrack åt det uppror mot överheten som vita ur medelklassens Sydafrika engagerade sig i, från mitten av 70-talet, när Apartheidsystemet krossades.

Det märkliga är att det inte finns någon som helst information om denne för landet så inflytelserika artist. Så, i samband med att en av hans skivor ges ut i nyutgåva på CD, börjar två av hans största fans att göra eftersökningar. Journalisten Craig Bartholomew Strydom och skivbutiksägaren Stephen "Sugar" Segerman. Deras jakt på Rodriguez blir sökandet efter deras mystiske Sugarman (namnet refererar till låten "Sugarman").

Det är svårt att se en film som fått så mycket lovord utan att känna att man velat se den innan alla hakade på lovsången. Att man velat upptäcka miraklet själv, så att säga. Jag sitter lite med den känslan när den smått otroliga historien i "Searching for Sugarman" vecklar ut sig över filmduken. Men även om nyhetens behag är förlorat för mig, så är det en lustfylld upplevelse att lära känna den mystiske amerikanska artisten Rodriguez.

Jag förstår varför filmen blivit Oscarsnominerad. Det är en fin liten pärla till film som vår svenske representant välkomnas till Dolby Theatre i Los Angeles med. Dock så tror jag personligen inte att den kommer vinna. För även om det är en underbar saga, en skröna med hjärtat helt och hållet på det rätta stället, så väger den trots allt lite lätt. Jag kan tänka mig att det finns dokumentärfilmer med större relevans och tyngre ämnen. Men jag hoppas givetvis att jag har fel!

Regissören Malik Bendjelloul vet hur man bygger en effektiv och spännande dokumentär. Han har också taktkänslan att låta musiken, den som världen ännu inte fått uppleva, vara en av filmens berättarröster. Det fungerar, i alla fall på mig. Jag blir nyfiken. Så det första jag gör när jag kommer ut i vinterkylan är att jag letar upp Rodriguez på Spotify. Jodå, han finns där. Coolt. Men jag tänker också att om Spotify funnits på 70-talet när Rodriguez skapade sin musik så hade kanske historien kring honom och hans livsöde sett annorlunda ut. Och då hade förmodligen inte den här filmen funnits.