Man börjar sannerligen undra vad som egentligen försiggår på Svenska Filminstitutet. Är det ironi? Mutbrott? LSD? Vad är det egentligen som gör att de, år efter år, fördelar sina förvärvade pengar till den ena förskräckliga filmen efter den andra?

Ett färskt huvudbry är till exempel "Scener ur ett kändisskap", en fejkdokumentär där en respekterad kulturjournalist tvingas spela in en dokumentärfilm om Linus Wahlgren, riksbekant som äppelkäck revyskådis tillika Pernillas stomatolleende lillebror. Wahlgren inser att det här är hans chans till upprättelse inom kulturvärlden, och han bestämmer sig för att försöka ta sig in på Dramaten.

Bra satir är alltid underhållande, och det är inte upplägget i sig som ligger "Scener ur ett kändisskap" så brutalt i fatet. Problemet är snarare att Linus Wahlgren lyckas ta udden av hela filmen genom att skådespela så fruktansvärt dåligt att det är omöjligt att distingera allvar från komik. Är det meningen att Wahlgren ska framställas som innehavare av en dold skådespelartalang, eller är det tänkt att filmens föraktfulla kulturetablissemang ska få vatten på sin kvarn när han snavar runt kring Nybrogatan? Jag har faktiskt ingen aning.

De komiska poängerna plockas på billigast möjliga vis. Det skämtas friskt om fritidssnubblande buskisaktörer och Örjan Rambergs megalomani som om detta vore höjden av träffsäker sarkasm, snarare än en harmlös nick till det allmänna kritikerföraktet och till de medverkande Dramaten-skådisarnas redan väletablerade egenkärlek. Men ärligt talat - finns det någon annan som tycker att det är roligt att Jonas Malmsjö bär manchesterkavaj och dricker rödvin? Gör du? Gör jag? Gör SFI?

Det är nog LSD ändå.