Kommissarie Mark Hoffman fortsätter att gillra dödliga fällor i Jigsaws spår. Men han lyckas inte sopa bort alla spår efter sig. Specialagenten Peter Strahm är honom på spåren, vilket tvingar Hoffman att starta ett nytt farligt spel för att inte bli avslöjad. Genom tillbakablickar får man veta historien om hur Hoffman blev den han är, hur han först träffade Jigsaw och blev värvad av honom.

Under tiden pågår även ett annat spel. Fem personer är inlåsta i ett rum. Något binder dem samman, det finns en anledning till att de alla hamnat där. Om de avslöjar sina hemligheter för varandra och samarbetar kanske de överlever, annars kommer de att dö en efter en.

Det här är den femte Saw-filmen och det börjar bli riktigt tröttsamt. Jag kan inte låta bli att fråga mig varför man inte slutade efter tredje filmen. Då hade det varit en minnesvärd trilogi. Nu är det inget annat än oerhört tråkigt. Skådespelarna är urtrista med undantag för Tobin Bell som spelar Jigsaw och gör en lika lysande insats som i de övriga filmerna. En blick på honom får nackhåren att resa sig, så bra är han.

Men en skådespelare kan inte rädda en så usel film. För många trådar hänger lösa och jag får känslan av att filmskaparna låter dem vara lösa bara för att de ska ha möjligheten att göra ett oändligt antal uppföljare. Men det räcker nu, jag vill inte se mer. Storyn håller inte heller. Regissören klarar inte av att visa två parallella händelser. Det kan bero på manusförfattarna, men storyn om de fem inlåsta personerna blir lidande och når aldrig något riktigt klimax. Katt och råtta-leken mellan Strahm och Hoffman tar över för mycket.

"Saw V" är ett riktigt sömnpiller. Inte ens de vidriga blodscenerna får mig att känna något annat än längtan efter en kopp kaffe.