Komikerduon Lanny Morris och Vince Collins står på toppen av sin karriär under 50-talet, de lyckas med allt. Men så hittas en ung kvinna mystiskt död i deras närhet. Ingen av dem kan bindas till något brott men splittringen dem emellan är ett faktum. Femton år senare bestämmer sig reportern Karen O'Connor för att skriva en bok om komikerna och en gång för alla ta reda på sanningen. Karen är ung och vacker och självklart blir hon känslomässigt och sexuellt involverad med båda männen. Men allt eftersom fler och fler sanningar kommer upp till ytan blir situationen alltmer ohållbar. Kanske är det så att en del hemligheter bör förbli just hemligheter.

Historien berättas till stor del parallellt, man får följa såväl Karen i hennes arbete och se tillbakablickar på Lanny och Vince under 50-talets glänsande dagar. Allt vävs ihop och ganska snart har man som tittare tappat bort sig rejält i alla intriger och olika karaktärer. Sanningen är den att Lanny och Vince varken framstår som särskilt roliga eller gåtfulla. Och gränsen mellan verklighet och fantasi suddas ut mer och mer, vilket, i mitt tycke, är det säkraste sättet att få tittaren att tappa intresset.

Det är med tappra ansträngningar jag försöker hålla intresset uppe och försöka FÖRSTÅ dessa två män och deras handlingar. Men allt som händer är att jag blir ännu mer förvirrad och har till slut inte ens koll på vem som är vem av duon. Och när lilla väna Alice i underlandet dyker upp i en trekant med Karen och Vince är måttet rågat för mig, då vill jag bara att filmen ska vara slut. Tack och lov är den det strax efteråt också. Och var det verkligen hela sanningen man fick veta där på slutet?