Ida bor i Stockholm och är trött på sina falska kompisar, partyliv och hennes oengagerade mamma. Sandor bor i Göteborg och trivs inte i grabbgänget på skolan. Han anses vara lite udda eftersom han dansar balett. Ida och Sandor träffas en natt på nätet i en chat. De håller kontakten via nätet och bygger upp falska identiteter för varandra.

Det här är ännu en i raden av svenska ungdomsfilmer, som det knappast råder någon brist på just nu. Historien är mycket enkel och skulle lätt kunna kategoriseras som ett romantiskt drama, men persongalleriet lyfter Sandor slash Ida till högre nivåer. De unga skådespelarna Aliette Opheim och Andrej Lunusjkin känns mycket trovärdiga i sina roller.

Lia Boysen spelar den försoffade och delvis utslagna mamman mycket realistiskt. Man känner verkligen den frustration som uppstår hos Ida när hon inte får det stöd hon behöver från sin mamma.

Sandors mamma (Svetlana Rodina-Ljungkvist), den mycket ihärdiga danslärarinnan, bidrar med flera både roliga och tänkvärda inslag när hon försöker få sin son att satsa helhjärtat på dansen.

Den här filmen kommer många ungdomar, både i storstan och på landsbygden, att känna igen sig i. Fastän den är skriven och regisserad av människor i 30-40 årsåldern är den mycket nära ungdomarnas egna tankar och känslor. Det enda jag retar mig på i Sandor slash Ida är hur man illustrerar kontakten via internet, något slags animerat datavakuum, som känns väldigt föråldrat. Annars är det här en av de bättre ungdomsfilmerna på länge, som verkligen kan rekommenderas.