Vad finns det att säga om en film som "Resident Evil - Afterlife"? Man kan så klart klaga på att man tagit ett av världshistoriens bästa skräckspel och gjort det till actiondynga, eller att karaktärerna till och med är mindre utvecklade än spelens, eller för att förenkla det hela, att RE-filmerna bara är rent skräp. Men denna kritik har redan riktats till de föregående filmerna, och är därav (och av andra anledningar) inte särskilt intressant. Istället bör man försöka se filmen från andra vinklar, andra perspektiv.

Bakom bilderna i "Resident Evil - Afterlife" finns ingenting. I RE-spelen finns en gnutta samhällskritik. Umbrella Corp är ett företag ondare än McDonald's och Bonnier tillsammans. Efter att ha experimenterat med biologiska vapen lyckas företaget framställa T-viruset, som har kapacitet att förvandla hela jordens befolkning till zombies. Det är här någonstans filmen tar vid. Men samhällskritiken är så frånvarande i denna film att den inte ens är värd att tas upp, och jag tror inte filmskaparna hade några som helst intentioner att kritisera vårt kära samhälle.

Filmens repliker har ingen annan funktion än att delge publiken den minimala mängd information som krävs för att hänga med i den simplistiska handlingen. Istället får vi koncentrera oss på filmens bilder och ljud. Fotografen Glen MacPherson är skicklig, och regissören Paul W.S. Anderson kan sin genre. Tillsammans har de förmodligen skapat den ultimata RE-filmen, mycket tack vare att de spelade in filmen i 3D. Filmen (dess bilder och ljud) saknar mening, men att tro att man skulle få det när man ser denna film är ungefär lika dumt som att fråga vad en åktur i en berg- och dalbana betyder.

Under filmens knappa 100 minuter hinner Milla Jovovich kicka så mycket röv man bara kan. Historien går ut på att Alice plockar upp några få överlevande och hänger runt i ett fängelse i Los Angeles innan gänget sticker till den skumma båten Arcadia där Albert Wesker utför grymma experiment på människorna han lurat dit. Det krävs inte att man sett de tidigare filmerna, eftersom det i tid och otid klipps till svartvita återblickar där man får reda på bakgrundshistorien. Jag tror kanske att man kan vinna på att inte ha sett de tidigare filmerna, eftersom historien lätt kommer i vägen för upplevelsen.

Milla Jovovich är en bättre skådis än man kan tro, det är få skådespelare som skulle kunna få replikerna i denna film att inte låta som något Dolph Lundgren improviserat fram en dålig dag. Och scenerna med regn eller sprutande vatten är riktigt läckra (inte för att flickorna slåss i tajta linnen, utan av andra anledningar). Trots det, så kan man inte förneka att filmen är en röra. Men en underhållande röra förvisso, Anderson förtjänar lite kredd för att han alltid är trogen sitt material. Att materialet sedan går att ifrågasätta är en annan sak.

En dålig kritiker hade liknat denna film med tomma kalorier, men inte ens en riktigt bra film innehåller kalorier. "Resident Evil - Afterlife" innehåller bilder och ljud. Dessa två komponenter utnyttjas dock inte till fullo, utan Anderson förlitar sig på effekter istället. Och vissa dagar fungerar det, andra inte. Detta är något man inte bör glömma.