Ämnet är väldigt intressant, och då jag såg filmen "Nattvakten" tidigare blir detta ännu mer spännande. Regissören Peter Greenaway är berättarröst genom hela dokumentären och just detta faktum håller snabbt på att förstöra hela min upplevelse. I förgrunden syns Peter Greenaways "talking head". Detta grepp är för mig helt omotiverat och istället för att följa filmen börjar jag fundera på Greenaways narcisistiska tendenser.

Jag vet inte vad de tänkte! Var det så att när de klippt färdigt resonerade så här: "Vänta det är något som fattas hmm ... ja, nu vet jag mitt ansikte måste visas framför alla bilder hela tiden för det är ju jag som är berättarrösten".

När jag nästan hämtat mig från detta något bisarra grepp (vilket jag egentligen inte gör under hela filmen) funderar jag på om det är någon annan i salongen som reagerat.

Fortsättningsvis försöker jag följa den spännande historien bakom tavlan men det är svårt. Någonting i filmens upplägg sätter sig framför hela upplevelsen och jag får inte ihop det. Greenaway kallar oss för visuella analfabeter och förespråkar användandet av bilden som språk framför det skrivna ordet, vilket jag inte har några problem med. Samtidigt pratar han sönder hela filmen med sin lite väl självmedvetna och pompösa stämma. Man blir tillslut bara trött på att Greenaway inte kan hålla tillbaka sin egen person till förmån för filmen.

"Rembrandts anklagelser" har många visuella fördelar, är väl klippt och har många snygga lösningar. Men hela filmen göms bakom Greenaways egenkärlek. Vidare irriterar jag mig på det teatrala skådespelet i partierna där Greenaway intervjuar vissa av karaktärerna från filmen "Nattvakten". Det blir nästan lite amatörteaterkänsla över det hela.