Då hette huvudpersonen Frank (Kim Bodnia). Nu när tvåan är här, är det istället hans sidekick Tonny (Mads Mikkelsen) som står i centrum. Tonny är en misslyckad småhandlare som just har muckat efter att ha avtjänat ett 13 månader långt fängelsestraff. Väl ute och tillbaka i sina gamla kvarter och umgängen märker han att mycket har förändrats, bland annat har han blivit far till ett barn.

Någon som däremot inte har förändrats är hans far, Smeden (Leif Sylvester). Han är en Köpenhamnsk gangsterboss som snor bilar, driver bordeller och langar knark. Tonnys försök att ta sig tillbaka in och etablera sig i sin fars gäng misslyckas varje gång. Han blir ständigt bortstött av sin far, som han förgäves söker respekt och erkännande från.

Nicolas Winding Refn har med ovanlig ärlighet själv sagt att pengar spelade en stor roll när han valde att följa upp Pusher med en tvåa. Han behövde helt enkelt en kommersiellt gångbar plattform efter misslyckandet med hans senaste film Fear X. Detta har dock på intet sätt påverkat filmen i negativ riktning.

Istället för att kopiera den framgångsrika och mycket välgjorda första filmen, så tecknar han här ett mer personligt och ingående porträtt. Tempot är långsammare, vilket ger tid och utrymme för fördjupning av personen Tonny och hans relation till omvärlden. Våldet är inte lika explicit, men är minst lika närvarande och otäckt. Hot, otrygghet, rädsla och förnedring finns ständigt närvarande.

Mads Mikkelsen visar med sin rolltolkning varför han är dansk films stora omslagspojke. Hans gestaltning av Tonny har både bredd och djup och hans uppenbarelse har en nästan hypnotisk dragningskraft genom den handhållna kameralinsen.

Pusher II är Scorsese på danska och det är skitigt, obehagligt och riktigt bra.