Att skolan i USA suger värre än cancer har vi lärt oss av filmer som "Revenge of the nerds", "Can't buy me love" eller varför inte "Welcome to Columbine". En hierarkisk tillvaro där uppdelningen alltid verkar vara den samma: töntarna, sportfånarna, pundarna, plugghästarna och snyggingarna. Ett helvete på jorden som för vissa bara handlar om ren överlevnad. Vissa? Jo, töntarna (och i viss mån även plugghästarna) så klart. Aldrig må deras vägar korsa de andra grupperingarnas. Då blir det fel, kaos.

I John Hughes klassiker "Weird science" (1985) drömmer Anthony Michael Hall och Ian Mitchell-Smith om ett liv bortom töntens patetiska tillvaro. För att nå sitt mål tillverkar de en virtuell sexbomb att imponera med på skolans tuffingar, en universalnyckel till det allra mest populära. I "Project X" använder man sig av ett annat väl beprövat grepp i amerikanska high-school filmer: superfesten.

Tre grabbiga töntoskulder (får man väl ändå anta), varav den minst lyckade beskrivs som en kort, tjock variant av Raymond Babbitt i "Rain man", bestämmer sig för att ändra på sin anonyma tillvaro genom att ordna tidernas största fest, festen som ingen ska glömma. Och jo, det är nog ingen större spoiler att ge dem rätt på den punkten. Tre ord: Pure Fucking Mayhem. Eller: Sex, droger och dvärgar i ugnar.

"Project X" är egentligen mer musikvideo än regelrätt film, det finns ingen egentlig handling. Ändå tycker jag den lyckas bra med att bild och ljud komponera en känsla av kaos, eufori och ångest på ett väloljat, experimentellt sätt. Jag blir underhållen till fullo och glömmer till och med bort att störa mig på det onödiga "found footage" konceptet.