Med en blinkning till "Hajen" (Steven Spielberg, 1975) öppnar Richard Dreyfuss "Piranha". Kul drag, men det hjälper inte. Regissören Alexandre Aja gör här ett rejält magplask med ett piraya-angripet manus som haltar fram, ett överdrivet skådespeleri, en scenografi som är plottrig och gräll och animationer som känns billiga. Splatter-effekterna däremot är faktiskt ganska lustiga så de kan jag inte klaga på, men som ni förstår så är detta inte en bra film.

Lyssna på den här ploten: Det är springbreak och tusentals ungdomar sluter upp kring Lake Victoria i Arizona för att fira ledigheten. En som inte får festa är Jake som har lovat sin mamma sheriffen att passa småsyskonen. Men av en slump får Jake erbjudande om att jobba som locationscout för en porrfilmsinspelning, ett erbjudande han storögt tackar ja till. Vad han, och alla andra ännu inte vet är att stora, blodtörstiga pirayor konkurrerar om badvattnet. Hans småsyskon hamnar så klart i fara, liksom porrfilmsinspelningen och de festande kidsen. Sjön färgas röd innan någon hinner säga Bloody Mary.

Jag förstår att det finns ett underhållningsvärde i splatstick, det kan vara ganska roligt med delade kroppar och blod som sprutar. Och visst fnissade jag till vid filmens blodbad, penisskämt och bisarra parasailingscen, det blir liksom svårt att värja sig.

Men för att en film ska vara bra så måste jag som åskådare bli engagerad i något, det kan vara storyn eller karaktärer som jag kan identifiera mig med och/eller känna sympati för, eller varför inte en samhällskommentar som hittas i till exempel "Cannibal holocaust" (Ruggero Deodato, 1980). Det saknas totalt i "Piranha". De kvinnliga karaktärerna är tits and ass och de manliga dito är IQ badboll. Jag bryr mig inte ett dugg om alla dutchbags och sillisbrudar som går åt i fiskdammen. För min del är det helt okej att fiskarna äter upp de blåsta liven. Go fish, go fish!

Jag tror inte Ajas ambition var att göra varken en bra eller smart film, så där har han lyckats. Det här är en film för tioåriga vampyrer som gillar att titta på silikonbröst. För mycket bröst är det, mest hela tiden vilket känns väldigt mycket "Paradise hotel" 2005, och det är inte en bra sak. En behållning är Elisabeth Shue som är duktig, det urusla manuset till trots, och som dessutom ser oförskämt bra ut. Var har hon varit den senaste tiden och varför återkommer hon i den här skitfilmen, undrar jag som en parentes.