Maj Wechselmann kan se tillbaka på en lång karriär som dokumentärfilmare med den politiska sprängkraften som återkommande adelsmärke. Med sitt arbete har hon avslöjat orättvisor, skapat debatt och föranlett lagändringar.

Hennes senaste alster "Pengarna och Paniken", beskrivs som en uppgörelse med den rådande finanskrisen, men också som ett slags retrospektiv över hennes egen karriär som kritiker av den "inhumana" kapitalismen. Detta presenteras i tre delar. Grovt förenklat handlar del 1 om finanskrisen, del 2 om Maj Wechselmann och del 3 om Carl Bildt och dennes samröre med "skurkföretaget" Lundin Oil.

Filmens teoretiska ankare utgörs av ett gäng professorer som förklarar och kommenterar hur ekonomiska mekanismer och hybris är krisens huvudingredienser. Detta varvas med återblickar till liknande situationer i ekonomihistorien i form av tidsenliga tavlor sufflerade av snudd på hånfulla textremsor. På detta sätt tillkännager Wechselmann sin närvaro i första delen. Ju längre filmen går, ju mer antar hon själv dess huvudroll. Och det är med proggig retorik hon försöker hon ställa det giriga monster hon kallar kapitalismen mot väggen.

I katalogen för Göteborgs filmfestival står det att filmen "inte erbjuder några svar men uppmanar oss att tänka själva". Huruvida detta betyder att publiken själv skall fylla i de informationsluckor som lämnas när filmen avviker från sina egna spår, är svårt att säga. Dock står det klar att de är alldeles för många, vilket i sin tur leder till att filmen mer framstår som rörig än abstrakt. Wechselmann lyckas aldrig ringa in sitt monster. Sprängkraften uteblir.

Man bör kunna förvänta sig mer av en så erfaren filmskapare.

Fotnot: Den version av filmen som denna recension grundas på är inte den slutgiltiga, enligt regissören Maj Wechselmann.