Precis som efter visningen av "Paradis: Kärlek" - den första i Ulrich Seidls Paradis-trilogi - lämnar jag biosalongen något konfunderad. Alla mina PK-mekanismer är på full rullning och hur jag än vänder och vrider på det så kommer jag fram till att det här är bra. Det är mänskligt utan tydliga hjältar och skurkar, det är nära och samtidigt betraktande, det är rått, fult, tragiskt och samtidigt väldigt roligt. Att titta på en Seidl-film är en resa som etsar sig fast i dig och påverkar dig framöver på många sätt och vis. På så vis påminner de två första delarna om Yorgios Lanthimos "Dogthooth" från 2009. En säregen stil och ett naket särskådande. Och filmer som lever kvar långt efter ridån gått ner.

Stilistiskt är det här en fröjd; en fast kamera med relativt långa tagningar, enbart diegetisk musik och ett något förhöjt, krispigt miljöljud.

"Paradis: Tro" handlar om den fanatiska, medelålders, katoliken Anna Maria (Maria Hofstäter) som till vardags arbetar som röntgensköterska och planerar att semestra hemma. Sin ledighet väljer hon att spendera genom att missionera i Wiens invandrarförorter, där hon går från dörr till dörr, bärandes på en stor Jungfru Maria-staty och mer eller mindre tränga sig in till folk för att med dem sedan bedja. Det är inte alltid så enkelt och ganska ofta hamnar hon i problem.

Hennes rutin störs då hennes frånvarande man Nabil (väl spelad av den oerfarne Nabil Saleh) flyttar tillbaka hem och kräver hennes uppmärksamhet. Han tycker att hon har blivit kall och förändrad och förstår inte hennes totala uppsluppenhet i religionen. Att Nabil är rullstolsbunden efter en olycka och dessutom muslim gör ingenting lättare, men Anna Maria håller fast vid sin tro och hur hon tänker uppnå sin lycka.

Man kan tänka sig att livet inte alltid varit så lätt för Anna Maria och genom att fly till en fanatism och en övertygelse slipper hon ta hand om det hela, hon låter Jesus ta ansvar för hennes liv. Vad hon glömmer är att hon är människa med mänskliga instinkter och behov och där grundar sig konflikten. Att Nabils frustration över Anna Marias kyla gör honom till ett praktsvin hjälper naturligtvis inte till.

Det är intressant hur sympatin för karaktärerna förändras filmen igenom och hur den stundtals kan kännas långsam och upprepande men aldrig tråkig. Det är svart humor dragen till sin spets, som väcker många frågetecken.