50-åriga Teresa åker ensam till en resort i Kenya för första gången. Hon är ensamstående och har en dålig relation till sin tonårsdotter. Väl i Kenya får hon tips av en mer rutinerad kvinna om att det egentligen bara är att plocka för sig av de kenyanska männen, "som är härliga och luktar kokos". På ostadiga ben ger sig Teresa ut på äventyr och hamnar i en situation där hon börjar träffa strandpojkar. Trots en förståelse för vad det egentligen handlar om blir hon besviken på avsaknaden av kärlek.

Det här är en berättelse om pengarnas makt och om fattigdom, men istället för män som utnyttjar kvinnor handlar det här om äldre kvinnor och yngre män, om Europa och Afrika och om utnyttjade som börjar utnyttja andra.

Det som slår mig först med "Paradis: Kärlek" är att den är så otroligt välspelad. Margarethe Tiesel spelar Teresa med en sådan direkthet att filmen ibland känns dokumentär. Tiesel är otroligt modig, både med sin kropp och sina känslor. Det är som att det händer på riktigt, och vi får vara med och se på, när exempelvis Teresa lär en av pojkarna hur han ska ta på hennes bröst.

Filmen är mycket på samma gång, den är äcklig, rolig, hemsk och väcker många tankar och känslor. Både om blekfeta européer som åker till inhägnade resorts, och om prostitution. Det är beklämmande att se hur dessa kvinnor saknar respekt för männen, hur de behandlar dem som objekt men även hur männen lurar Teresa, säger att det handlar om kärlek när det i själva verket handlar om pengar. Det är också en väldigt stark film som blandar in kroppar och snoppar, vilket kommer få människor att reagera, och kanske inte alltid på ett positivt sätt gentemot filmen. Men det fina med "Paradis: Kärlek" är att den inte tar ställning åt något håll, den berättar bara sin historia på ett väldigt naket och ärligt sätt.

Filmen är den första i en Paradis-trilogi från regissören Ulrich Seidl, och får mig att vilja se de två andra.