Redan valet att inte översätta titeln till svenska antyder väl att detta är en film som riktar sig minst lika mycket till den vuxna publiken. Kanske därför att det i Sverige bara är den vuxna publiken som sett den första filmen om trollkarlen från Oz, Victor Flemings mästerverk "Trollkarlen från Oz" från 1939. Nu som då är det en sedelärande berättelse om gott och ont och valen vi gör däremellan som levereras, baserad på L. Frank Baums ursprungliga verk.

Likt äventyret 1939 så börjar vi i sepia-toner, i ett ödsligt och vindpinat Kansas. Men nu får vi lära känna trollkarlen, bluffmakaren och kvinnokarlen Oscar Diggs - som går under scennamnet Oz. Med flinka fingrar och tvivelaktig moral försöker han övertyga sig själv och sin cirkuspublik att han är världens skickligaste trollkarl. Men istället tvingas ha fly för sitt liv i en luftballong, då han fastnar i en tornado, och hamnar så i det magiska landet Oz. Och här går förstås filmen över till sprakande färger.

I drömlandet Oz träffar Oscar (skönt avslappnade James Franco) tre undersköna häxor, Theodora (utmärkta Mila Kunis), Evanora (funktionella Rachel Weisz) och Glinda (skickliga Michelle Williams.) Här måste Oscar övervinna sin själviska natur och öppna sitt hjärta. För bara om han lyckas med det så kan han bli den oövervinnerliga trollkarl som han så gärna vill vara, och som hans omgivning så gärna vill göra honom till. Det är en fröjd att se skådespelare som kan göra sina roller med en klackspark, och leverera klyschor utan att de känns som klyschor.

Jag ska väl erkänna direkt att jag aldrig varit något överdrivet fan av den första filmen om trollkarlen från Oz, klassikern med Judy Garland som Dorothy. Jag har tyckt att det är lite konstigt, eftersom filmen är så älskad, och eftersom jag själv är så förtjust i fantasivärldar och sagor. Jag har förklarat det för mig själv med att jag inte varit så road av musikalelementet, som kanske inte heller har åldrats med grace. Men när jag nu har sett en samtida film om en trollkarl från Oz så inser jag vad det är som har skavt. 1939 målade man upp en fantastik arena för en magisk historia, men sedan släppte man inte loss magin. För det gick inte. De byggde den perfekta racingbanan, men de hade ingen racingbil som kunde komma upp i några topphastigheter. Men i "Oz the Great and Powerful" från i år så uppnår Sam Raimi och hans sköna gäng verkligen maxhastigheter, hastigheter som gänget 1939 givetvis bara kunde drömma om, och då blir äntligen landet Oz den magiska plats som det alltid velat vara. Sedan är musikalelementet också skippat, vilket placerar filmen i en genre där i alla fall jag känner mig mera avslappnad.

Sam Raimi är en regissör som haft en kultstatus klistrad över sitt namn redan innan han blev en kultregissör. Fostrad med B- och splatterfilmer som "Evil Dead", erkänd genom "Spindelmannen"-filmerna, är han nu på väg mot nya höjder tack vare "Oz the Great and Powerful". Kanske håller han på att bli vår nästa Tim Burton? Jag känner i alla fall få regissörer som så ledigt och ogenerat kan blanda genrer, och sälja översentimentala scener så att jag köper dem. Redan i "Spindelmannen" hittade han en frekvensens där känslorna blir lite för stora, inte riktigt äkta, men ändå underbara. En frekvens som går rakt i in hjärtat på en matinébiopublik. Precis på den frekvensen jobbar han genom hela "Oz the Great and Powerful" och det lockar mig att gråta flera gånger om, fastän jag egentligen vet bättre.

Men det slutar inte här. För när senast såg man en saga för vuxna där en sidekick på riktigt var rolig? En sidekick kan egentligen bara toppa eller floppa, för hans (oftast hans) enda uppgift är just att leverera skämt. Skräckexemplet är Jar Jar Binks från "Star Wars"-filmerna 1-3, som bombade så hårt med sina skämt att fans började lägga upp versioner av filmerna på nätet där han var helt bortklippt. Men här får vi en fantastisk sidekick, en liten apa med vingar som heter Finley, som lyckas vara rolig varenda gång han öppnar munnen.

"Oz the Great and Powerful" är också en 3D-film. Det är inte den bästa 3D-filmen jag sett, men den kommer absolut någonstans på den övre halvan på listan. Man har tagit vara på alla elementen ur originalfilmen men lagt till en extra dimension. Även strukturen från 1939 känner vi igen, då vi nästan i sekvens för sekvens får vandra i Dorothys fotspår längs den gula tegelstensvägen, genom det magiska landet Oz. Men nu alltså med helt andra tekniska medel, vilket gör att äventyret verkligen lyfter.

Det går lika bra att se den här filmen om man inte sett "Trollkarlen från Oz", men för oss som har sett den så blir förstås nostalgipåslaget en stämningshöjande faktor. Vi känner också igen symboliken mellan de karaktärer som dyker upp i landet Oz och de människor som betyder mest för våra hjältar i verkligheten. Där finns budskapet som filmen levererar, instucket mellan allt det andra, ett eko från det förgångna: "There's no place like home".