I mina tonår var vännerna delade i två, ok tre, läger - de som lyssnade på Blur, de som lyssnade på Oasis och de som inte brydde sig alls. Jag tillhörde väl Oasislägret, men fastnade för "Song 2" som släpptes 1997 och började botanisera i väninnans cd-samling. Snart var jag också lite smått förälskad i den frenetiskt hoppande sångaren Damon Albarn.

Nu har många år gått och albumen har försvunnit i någon flytt och bytts ut mot country och klassiskt. Men det är ändå trevligt att hänge sig åt lite 90-talsnostalgi ibland och det är därför med förväntan som jag ser dokumentären "No distance left to run".

Men det börjar redan på 80-talet. Då träffas Albarn och Graham Coxon i skolan. Damon kommenterar Coxons skor, "mina är bättre än dina". Coxon beundrar Damons insats i skolpjäsen, men konstaterar samtidigt att han är en odräglig show-off. 1989 slår sig paret ihop med Alex James och Dave Rowntree - Blur har bildats. Bioduken fylls av skramlig gitarrpop och fyra unga grabbar med lång lugg, ständigt en cigg nonchalant i mungipan, halvt slutna ögon och utpräglad brittisk accent. De är bara 20-21 år gamla när första skivan ges ut.

Livet snurrar snabbt, de spelar med 100 procent energi, de dricker med minst 110 procent och de har jävligt roligt. Det visas både rörliga bilder och fotografier från den tiden. Men det finns en mörk baksida också. En manager som lurar dem på pengar och en utdragen USA-turné som de genomlider för att kunna betala sina räkningar. Killarna, som ser varandra som bröder, börjar bråka - alla ger varandra ett blått öga och det dricks alkohol till frukost.

Det är då som Damon säger att de måste satsa på sitt eget sound, det som senare ska betecknas som brittpop. Det stora genombrottet kom med plattan "Parklife" 1994.

Samtidigt som de njuter av uppmärksamheten blir det ibland för mycket och sångaren lider av panikattacker. Pressen skriver om kriget mellan Blur och Oasis och den känslige Coxon tar illa vid sig. Det festas vilt med både alkohol och droger och Coxon hotar vid ett tillfälle att hoppa ut genom ett fönster. Förmodligen är det Coxons missbruk som leder till att bandet så småningom splittras.

Men 2009 återförenas Blur tillfälligt och gör en rad spelningar, bland annat i Hyde Park och det är under denna turné som dokumentären spelats in. De fyra herrarna röker fortfarande lika mycket, ger fortfarande 100 procent på scen och låter i princip likadant. Bristen på glamour, det trashiga poplivet är lika närvarande som för tjugo år sedan.

Porträttet av bandet är rätt så närgånget och känns äkta. Ett stycke musikhistoria som jag inbillar mig är intressant även för dem som aldrig diggade "Song 2". Men passa på, filmen visas bara 22 och 23 januari i Stockholm (Rio), Malmö (Spegeln) och Göteborg (Roy).